I jymden kan ingen höja dig skjika!

Rymden. Kall, mörk, oändlig. I stort sett perfekt för hårdrock, kan man tänka, förutom att det faktiskt inte finns någon som helst luft eller atmosfär, vilket gör att ljud inte kan fortplanta sig (fundera på det du, när du kollar Star Wars och de har rymdstrider där laserkanonerna låter piu-piu…). ergo: man kan inte lyssna på hårdrock. Däremot gör det ju att vi med lätthet kan spinna lite på den gamla filmdevisen från ”Alien”: I Rymden kan ingen höra dig skrika. Eller, som Kapten Klänning från Glenn Killing och boysen sa, I jymden kan ingen höja dig skjika.

Skriks, det gör det däremot på de här skivorna.

Längst fram kanske den skiva som handlar om rymden minst, men har ett omslag som pekar mycket dit: VATTNET VISKAR och deras ”Settler”. Sen har du nerifrån vänster och som klockan snurrar JUPITER SOCIETY med ”From Endangered To Extinct”, VEKTOR ”Terminal Redux”, THE LURKING FEAR med ”Out Of The Voiceless Grave” samt CULT OF LUNA och ”Mariner”.

Det finns förstås hur många rymdplattor som helst (eller, kanske inte huuuuur många som helst, men fler än de här), och man kanske borde lyfta fram exempelvis HOTH som Bara Metal gjorde. Eller en låt som Space Lord med MONSTER MAGNET. Men så blir det inte, för jag gillar dessa fem.

”Settler” från 2015 är sådär skönt lättlyssnad black metal med melodiska inslag och en del ”shoe gaze”, dvs lite introvert och stirrig slingmetal. Omslaget är, precis som nämnts, rasande rymd-läckert med den där tjejen i rymddräkt och fritt svävande. Det är en perfekt skiva att inleda en sådan här lyssning med, balanserande såväl tyngd som skörhet. Korta, snärtiga titlar där man bjuds på spår som Colony, Yearn, Impact, Glory med flera. Bra, och ganska.. kallt, liksom. Som rymden ska vara.

Efter det? Progressivt. JUPITER SOCIETY är så långt från det där kalla man kan komma att det är nästan löjligt, och istället drar man på max i de episka reglagen. Precis som på debuten ”Terraform” så bjuder man på bra jäkla sång och långa storslagna stycken. Det är musik som givetvis passar bra för egen lyssning snarare än i plenum (det gäller för övrigt för de samtliga av dessa skivor i rymdkollen – kanske är det ett av kriterierna utan att jag tänkt på det?), men om du ger det tid är det verkligen värt det. Kapten Carl Westholm (keyboard) styr skeppet mot evigheten!

Från episk och lite power metal-aktig rymdmusik till.. episk thrash av rymdigt stuk. Fast nu gäller typ inga regler längre, för här har man verkligen gått all-in på galenskapen. Som sig bör med VEKTOR. Men det är okej. Omslaget är så mycket trasigt rymdskepp i en tydligen full rymd att det är rent löjligt (man tänker osökt på TV-spelet Mass Effect Andromeda), och musiken är blixtrande. Den beskrivs mer på djupet i den här recensionen, men i korthet kan vi konstatera: det finns fasen inget annat band som ens påminner om VEKTOR. De följer sina egna regler, de har helt egna sätt att komponera. Och baske mig – de är antagligen det mest intressanta som hänt den här genren på år och dag…

Enligt THE LURKING FEAR är rymden dock inte speciellt full av grejer. Eller befolkad. Den är snarare kall. Och innehåller slemmiga tentakler och supermonster som genom skräckinjagande svarta hål försöker få tag i vår värld och dra den in i evigt elände. Ja: det är HP Lovecraft hela vägen.

Musikaliskt är det döds som gäller. Ganska snabb, men melodisk. Tompa Lindberg (AT THE GATES) på sång, och musik utan krusiduller. Dessutom valde undertecknad låten The Infernal Dread som sin ”rymdlåt” när Hårdrockskväll 2018 gick av stapeln. Se där ett kvalitetstecken. Här om något gäller väl att ingen kan höra dig skrika i rymden. När du dras mot död och evig tortyr…

Detta är, trots allt, förmodligen den bästa rymdskivan. I alla fall av de som är avbildade på bilden ovan. CULT OF LUNA slår sina laserstrålar ihop med Julie Christmas, och så uppstår magi. 5 låtar fullständigt episk, storslagen oc underbar sludge av den där sorten som bara CULT OF LUNA kan skapa. Då det liksom river i själen när riffen byggs upp för att kunna flytta berg. Eller planeter då, i det här fallet. Och pricken över i är just Julie Christmas, som ömsom finlirar och ömsom skriker sig mot perfektion. Jäklart fantastisk, och en sån där skiva som man liksom hela tiden återkommer till.

Ingen kanske kan höra dig skrika i rymden – men här har du ett antal förslag på andra som kan göra det åt dig ändå. Det är bara att välja!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.