…och sista nostalgiskivan: MILLENCOLIN ”Tiny Tunes”

Okej, du ska snart slippa det där med tillbakablickar och närapå löjligt långa och nostalgiskimrande poster om mer eller mindre ointressanta episoder i eder Rebellängels forna liv. Snart. Efter det här. Den här skivan ger mig nämligen sådär mysrysiga krypningar efter ryggraden att det är svårt att undvika att skriva något om den, och om vi nu nostalgigeggat över först LED ZEPPELIN och sen AC/DC så ska vi ta en lite glättare sida av livet nu. En lite nyare sida, i alla fall om man ser till när skivan kom. Vi snackar alltså 90-tal. 1994, för att vara exakt. En sommar som för alltid är förknippad med Fotbolls-VM i USA och varma sommarnätter för de flesta svenskar, och en tid som i mitt liv var väldigt..enkel.

Det tycktes liksom inte finnas några problem. Jag hade körkort och bil. Bodde hemma men i ett snickrat rum bakom garaget så att dte var liksom samma som att bo hemifrån. Förhållande. Lumpen gällde, och efter ett tag fick flytta in hos brorsan som skaffade lägenhet som vi delade på. Överlag…sorglöst. Väldigt sorglöst. (ja, i alla fall som jag minns det nu, visst hade jag säkert grejer jag tyckte var jobbiga då, men så här i efterhand framstår hela den där tiden som en enda lång raksträcka av sol och vinden i ryggen, för att använda en metafor). Och den här skivan ger mig precis såna känslor.

Sorglösa, obekymrade tankar och känslor.

Det beror förstås delvis på den tidsperioden som jag associerar skivan till, men kanske är det lika mycket eftersom musiken faktiskt är just det. Sorglös. Bekymmerslös. Lite klackspark, och med en förmåga att förmedla hur kul livet faktiskt är.

Ska man vara ärlig har väl inte MILLENCOLIN ändrat sin musikaliska inställning speciellt mycket sedan dess (läs recensionen av årets giv ”True Brew” här), men precis här, i lindan av deras karriär och debuten så tycker jag det är så väldigt tydligt. Livet är kul, liksom. Spår som Mr Clean, Leona Said eller Take It Or Leave It klingar med en glädje som resonerar djupt inne i mig. Dessutom förknippar jag alltid dne här skivan med min bror, världens bästa brorsa. Inte för att han spelade den jämnt – även om han väl också tyckte den var helt okej om jag minns rätt – utan för att skivan var borta ett tag och när den dök upp så var det med en bild på oss två inlagd i konvolutet. Du vet, en sån där riktig bild som man framkallade på tiden innan digitalbilden dominerade allt.

Det var jag och han när vi var rätt små, men för mig summerade den verkligen såväl skivan som den där tiden i den gemensamma lägenheten på ett perfekt sätt. Nostalgin ligger så tjock att man kan skära den med kniv, och det är bara bra minnen som sköljer över mig när jag spelar den här skivan.

Såna skivor ska man vårda.

Brorsan är fortfarande helt bäst, även om vi nog kommit från varandra en aning i takt med att avståndet rent geografiskt har vuxit, men samtidigt är vi närmare varandra än någonsin eftersom vi båda vet mer om oss själva och varandra nu. Och jag gissar att han skulle reagera lika nostaligiskt om han härde ”Tiny Tunes” med MILLENCOLIN som jag gör.

Numera heter väl skivan, återutgiven och allt, ”Same Old Tunes”, så du får hålla tillgodo med den som avslutning av det här nostaligisvepet…!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.