Förord:
1:a upplagan 20160928
2:a upplagan 20170519
3:e upplagan 20190103
Update med: Behemoth Fenix, Mikkeller Nuclear Hop Assault, Slayer 666 Red Ale, Opeth Communion Ale
Den här krönikan behandlar ämnet ”bandöl”. Det är inga regelrätta recensioner i den meningen, utan fokuserar lika mycket på bandet som deras öl. Se det mer som en ”logg-bok” över vad som finns eller har funnits. Denna kommer att uppdateras löpande. Datumet uppdateras varje gång jag lägger mina snuskiga händer på en ny och de hamnar överst i krönikan och nästa uppdatering åker de ner och hamnar i alfabetisk ordning.
Observera att jag har remixat krönikan lite, framför allt bandinfo och uppenbara felaktigheter har korrigerats.
Fenomenet med att sätta sin band-logo på en öl och släppa ut på marknaden är ingen direkt nyhet. Vi har sett öl från bl.a. Kiss, AC/DC och Motörhead med något ”o-rockiga” resultat. Eller ja, det beror ju på hur man ser på öl rent generellt? Vill man ha en smaklös, billig och hävarvänlig bira som man kan skotta i sig på festival snabbare än Yngwie drar av ett solo – så visst, kör hårt!
Men, man borde som band tänka lite på att den öl man sätter sitt namn på representerar ju även dig och ditt varumärke som artist. Det tycker jag i alla fall. Så då stämmer det väl kanske att Kiss har en blaskig makro-lager som sitt bandöl? Lika smaklös och billig som Gene Simmon’s marknadsföringsteknik och hans smaklösa åsikter om musikbranchen rent generellt? Eller att man ska kunna ta en öl med deras namn på som lika gärna kunde vara någon annan öl fast effekten blir den samma. Ungefär som uttalandet att Kiss kommer att fortsätta när Gene och Paul går i pension. Då sätter man bara ditt en annan person med samma smink och scenkläder, och sen får alla vad dom vill ha ändå?
Jag ska inte haka upp mig för mycket på den delen. Vill man ha en billig och generisk öl så får man dricka det om man vill, jag har kommit till den punkt då jag inte längre orkar bry mig så mycket om vilken öl folk dricker. Det finns faktiskt folk som tycker ”vanlig makro-lager” är gott, precis som det finns folk som faktiskt tycker att Takida är bra…
Men, jag ska istället fokusera lite på vilka band-öl det finns där ute. Eller ”hårdrocksöl” om du så vill? Alla finns inte kvar på marknaden kanske, eller är väldigt svåra att få tag på, så se det mer som en liten resa genom vad som faktiskt har spottats ut, både historiskt och nyligen.
Nya tillägg:
(NY) Behemoth Fenix – Stil: Premium Lager – Bryggd av: Browar Perun – Styrka: 5,2%
De polska jordfräsarna Behemoth har faktiskt inte bara en öl, utan 10 olika och jag har lagt mina håriga händer på fem av dem. Vi börjar med en klassisk premium lager som faktiskt är en oväntat fräsch och trevlig bärs, trots att det är en lager.
Bandet verkar ha anammat franchisen fullt ut när det gäller bira. De är i viss mån inblandade själva, jag vet inte hur mycket de har varit med och skapat själva ölen, men det finns klipp när de är på bryggeriet och ”hjälper” till i alla fall. Så den verkar vara rätt så trve?
I och med att de har släppt så många olika öl, så slinker de undan diskussionen om ölen passar bandet eller inte. Försöker någon peka på att de borde släppt en Imperial Stout, ja då har de gjort det och tycker man att de borde släppt en IPA – ja då har de gjort det med. Så oavsett vad man tycker att man borde avnjuta för bira när man lyssnar på bandet, så finns det en i varje stil. Jag vet inte om det kommer att utöka sortimentet ännu mer, men 10 st olika räcker långt.
Som band så diggar jag Behemoth skarpt, framför allt deras senare alster och då primärt deras platta ”The Satanist”. Den senaste tiden har de dock signalerat lite olika åsikter om bandets framtid, t.ex. så har de använt sig av lite olika session-trummisar sista tiden på festivaler, då ”Inferno” råkat ut för både diskbråck och blindtarmsinflammationer om vartannat. Dessutom så är sångaren Nergal ute i något sorts poetiskt folkrocksträsk och vadar upp till knäna emellanåt. Plattan ”I Loved You At Your Darkest” har ännu inte satt sig hos undertecknad, vilket är ett dåligt tecken, ”hookar” den inte direkt så brukar det inte komma senare heller.
Jag hoppas på mera alster under Behemoth flaggan dock, och kanske några till öl?
Ölen då? Jo, det är precis vad det låter som att det är, en premium lager, dock så är den välgjord och god. Lite lenare och krämigare i smaken än en ”äkta” makro bira. Det kanske t.o.m. är så att jag tycker att det inte ens är en lager i smaken, den drar lite mot klassisk engelsk ale med en lite sötare och fruktigare smak. Lätt beska och brödigt fräsch. Till motsats från musiken då.
Behemoth – O Father O Satan O Sun
(NY) Nuclear Hop Assault – Stil: India Pale Ale – Bryggd av: Mikkeller – Styrka 8,0%
Det här är kanske ingen regelrätt bandöl? Det är kanske mer en hyllningsöl? Namnet tyder på det, men det råder ingen tvekan om var inspirationen är tagen ifrån. Bandet är dock inblandade lite i promotion för den, då det finns spår på sociala media där Danny Lilker är med på lite olika events och viftar med flaskor och har sig. Danny Lilker – mannen, myten, legenden.
Nuclear Assault har dykt upp lite här och var på senare år. Lite festival gig o.s.v. Själv diggade jag dem stenhårt ett tag, och gör fortfarande såklart även om det blir lite mer sporadiska lyssningar.
Biran är en riktigt fräsch IPA som jag tycker passar alla som gillar ölstilen, så haka inte upp er på det om ni inte gillar bandet – själva ölen är med beröm godkänd och jag skulle kunna tänka mig dricka den ganska ofta.
(NY) Slayer 666 Red Ale – Stil: Amber Ale – Bryggd av: Nils Oscar – Styrka 6,5%
Jodå, det är klart Slayer har (hade?) en egen öl, och då med det passande namnet ”666 Red Ale”. Det kan verka passande att de har valt stilen Amber Ale (eller Red Ale om du så vill?), men enligt mig så smakar Amber lite som morfar’s yllerock. Det är lite övermogen smak på stilen i stort. Med det sagt, så säger jag inte att Nils Oscar har gjort ett dåligt öl, den passar inte mig bara.
Musiken däremot passar mig perfekt. Jag vet inte hur många gånger jag dragit av trion Raining Blood/South of Heaven/Seasons In The Abyss? Just de tre plattorna slår an på min känslomässiga lyra, så till den grad att just de tre plattorna platsar på min topp 10? Efter dem, så har det blivit ett mer sporadiskt följande av bandet som sådant, men det är klart att de levererar än idag. Trots att de är lite morfar till musikstilen (såväl som ölet är morfar till annan öl.)
(NY) Opeth Communion Ale – Stil: American Pale Ale – Bryggd av: Northern Monk – Styrka 5.1%
Jepps, ni har väl inte undgått att denna sidas skapare, Heavy Metale, nyss har släppt tre öl i en samlarbox med detta band? Faktum är dock att Opeth inte var några duvungar innan det. De har faktiskt släppt denna öl bryggd av Northern Monk (UK). Northern Monk är även ett av dessa Engelska bryggerier som kör ganska hårt och har jobbat upp en stor fanskara, precis som bandet.
Den första ölen var en Imperial Stout som heter ”Opeth XXV Anniversary” och släpptes limiterat på storflaska och med vaxad kork och hela tjofräset som tillhör det. Har du en sådan flarra står kan du skatta dig lycklig.
Just denna öl är dock en mer lättilgänglig krabat på 33 cl burk och såvitt jag vet finns den fortfarande att få tag på? En ganska ”normal” lättdrucken öl som passar på konsert såväl som hemma i fåtöljen när du spinner igenom Opeth’s katalog. Med beröm godkänd.
1349 Black Ale – Stil: American Strong Ale – Bryggs av Lervig / Surly – Styrka: 13,49%
Självklart så håller procenten 13,49 i denna oheliga brygd. Norska 1349 har själva varit med och bryggt denna ihop med Amerikanska Surly hos Lervig Aktiebryggeri i Norge. Det finns varianter på denna öl som jag skulle kunna sälja min själ för att få tag på, nu är min själ redan såld flera gånger till banken, jobbet och annat så det är inte mycket kvar att sälja, så det vore en dålig affär för Hin Håle, men ändå. De varianter som finns/fanns är en fatlagrad Bourbon Barrel version, plus en variant på den med körsbär dessutom. Ahhh. De har även bryggt den hos Surly Brewing i Staterna, då i bomber-format och vaxad kork.
Grundölen, den som är på bilden, är ett långkok av okristliga mått med mängder av Etiopiskt kaffe bryskt ikastat. Jag frågade Lervig på All In Beerfest om de skulle brygga den någon mer gång och killen där skakade bara på huvudet och började tala bokmål baklänges. Jag tolkade det som ett nej. Idén de hade var att göra en blandning av Imperial Stout och DIPA och resultatet blev nästan som en monster Black IPA fast med ännu mer tyngd och ondska.
Den här är tjock och viskositeten är nästan som olja. Otroliga kaffetoner med mustiga underliggande grova hugg av humle, tallolja och demonsvett. För varje sip så känner man den svärtade värmen sprida sig i kroppen. Sjuk öl.
1349 har även en snällare Pale Ale på marknaden, men den har jag inte fått tag på än. Skulle ni snubbla över den här dock, så rekommenderar jag att ni provar den, oavsett om du gillar 1349 eller inte. En av de mustigaste öl jag provat någonsin.
Cannibal Corpse – Amber Smashed Face – Amber Ale – 7,0%
Cannibal Corpse – Amber Smashed Face – Amber Ale – 7,0%
”An aggressively hopped American Amber Ale sure to crush your skull and liquify your brain”
Ja nu vänder vi snoken mot USA och kollar på hur det faktiskt går till när man brandar in en bandöl. Cannibal Corpse är ju legendariska inom extrem-metall och då duger det inte med vad som helst. Bandet själva valde dock stilen Amber Ale att representera deras image vilket kan diskuteras om det är ett passande val?
Som tur är så är det Three Floyds som är bryggeriet i detta fall, så man humlar helt sonika upp den här stackars Amber Ale’n, kör den i en moshpit ett par varv så att alkoholprocenten stiger till 7% och sen låter man Vince Locke göra etiketten (serietecknaren som gjort alla bandets skivomslag).
Ger du sen biran ett slagkraftigt namn som ordleker med en av bandets kändaste låt-titlar så är saken biff.
Det här är en tung bärs för att vara en Amber, och den har en stöddig humleprofil som häller tallolja som balsam på din svarta själ tillsammans med spår av apelsinskal och en lätt lätt friskhet från blodröda bär. Den blir borderline Red-IPA nästan, men malten drar ner den i den där välbekanta morfars-smaken som amber’s lätt får. Oavsett så är det en godbit imagemässigt sett för bandet.
Det är lite synd att Three Floyds är så svåra att få tag på i Sverige, eller ”lite” kanske är ett understatement som heter duga? Det är jävligt synd, för de har en djävulsk massa öl på sin repertoar, och flera bandöl än denna. Jag fick min flaska via en trade, dock så vet jag att den har funnits på Mikkeller Webshop i Danmark. Ni får hålla ögonen öppna om ni vill få tag på den här, det är värt det om du är ett CC-fan.
Entombed – Stil: Helles Lager – Bryggd av: Mackens Bryggeri / Nils Oscar – Styrka: 5,2%
Stilbildarna och ikonerna i Entombed har genomgått både det ena och andra i sin karriär. För mig personligen så har framför allt deras första två plattor betytt enormt mycket i mitt musikaliska formande fram till idag. Det är även så att jag håller ”Clandestine” högre än ”Left Hand Path” på ett sätt. Det brukar vara en bra ”ice-breaker” i en grupp av likasinnade dödsmetallare att kläcka den frasen, för då är festen igång sedan.
Men alla plattor håller såklart hela vägen, och när de nu släppt en öl i bandets namn så är förväntningarna höga. Okej, vi kan reda ut en annan sak här på en gång också, det finns två olika Entombed idag, en vanlig och en A.D., men det här är alltså original Entombed som släpper ölen. Alex Hellid har nämligen rättigheterna till varumärket Entombed när det kommer till alkoholhaltiga drycker.
Biran i sig är en Helles Lager enligt etiketten, även om jag tycker att den är lite för färgstark för det. Kolla bara färgen i glaset. Skitsamma, är den god då? Ja det tycker jag. En synnerligen smakrik lager som kan passa både den ölhävande och inte så nogräknade, såväl som konnässören som letar efter djup och dimension.
Receptet är framtaget ihop med Macken Bryggeri, men den är sedan bryggd hos Nils Oscar som återigen dyker upp i bandölssammanhang även om de ”bara” bistått med utrustning här.
Finnes tillgänglig på Systembolaget och då med kollikrav 20. Artikel nr 89481
Ghost – Nils Oscar Grale – Scotch Ale – 6,66%
Ghost – Nils Oscar Grale – Scotch Ale – 6,66%
Ja, allas kelgrisar Ghost som med sin ”glimten-i-ögat” mörkrock flirtar med både Hin Håle själv såväl som allt från mjuk-rockare till extrem-metallare. Man kan tycka vad man vill om bandet och dess musik men de hade i alla fall den goda smaken att tänka till på sin första bandöl.
En upphumlad Scotch Ale inbjuder till lite mörkare riter än deras andra öl som släpptes (mer om den senare). Jag gillade Grale, och jag gillade den såpass mycket att den fick en egen recension (<— klicka där). Nu har det kommit till min kännedom att det kan finnas kvar av denna ölen att beställa på Systembolaget. Deras distro, ”Brands For Fans” tillkännagav att det fanns ett gäng 8-pack kvar.
Ja, tyvärr, du läste rätt – det är 8-pack av den här som säljs. Så om du inte är ett hängivet Ghost-fan av rang så kan det vara lite mycket att punga ut med utan att veta om det är bra skit. Men gå ihop med någon/några kompisar och dela på ett kolli.
Medans du väntar på leveransen så kan du lyssna på Ghost’s senaste låt som släpptes nyligen (beroende på när du läser detta?).
I skrivande stund tillgänglig på Systembolaget, få kolli kvar. 39,50 kr (8-pack) = 316 kr (Edit: Gammal info)
Motörhead – Nils Oscar Motörhead Imperial Pale Lager – 6,2%
Motörhead – Nils Oscar Motörhead Imperial Pale Lager – 6,2%
Eftersom jag nämnde Motörhead i inledningen, så kan vi titta på deras öl. De har faktiskt två öl (Edit: tre nu – det har tillkommit en APA med namnet Röad Crew), plus massa vin, cider och annat junk. Motörhead är precis det jag menar med råge och lite till. Om man tänker på bandets image och stil på musiken, så var det nog fler än jag som höjde på ögonbrynen när deras första dryck var ett Rosé-vin? Hur många här inne fantiserade om att grabbarna sitter backstage efter ett svettigt gig och smuttar på ett glas rosé? Inte jag i alla fall. Jag hade blivit mindre förvånad om de hade börjat med att släppa färdigblandad, och lite busblandad ”Screwdriver” på PET-flaska, ”Serveras byxvarm”. Men vi fokuserar på ölen istället.
Dels har de en öl som heter ”Bastard’s Lager” och det är en makro-lager bryggd av Krönleins Bryggeri. Den kan vi väl se som en liten plump i protokollet, ungefär som låten ”Going to Brazil” kanske? Men de har även ”Motörhead Imperial Pale Lager”, bryggd hos de svenska legendarerna Nils Oscar.
Stilen Imperial Pale Lager inbjuder till lite starkare och tyngre rock’n’roll.
Med en arom som är lite diskret och lättare humletoner så är det här också en ganska ”hävarvänlig” bira som trots allt lever upp till namnet på något sätt. Det smakar lite regnblöt jeansväst och ingådda läderbrallor. Tänk 2 dagar på Hultsfred med lite för mycket kläder på sig, och lite mer regn än vad de där förbannade YR.no lovade. Men, det är ingen ”Overkill” eller ”Ace of Spades”. Möjligtvis ”Killed by Death”, en tungjobbare som sakta men säkert drar ner dig i gyttjan om du inte passar dig.
I stort sett en ren lager med lite extra ooomph och extra alkohol, som faktiskt känns lite i eftersmaken om du frågar mig.
Finns tillgänglig från leverantören, via Systembolaget, som 20-kolli. 29,90 kr.
Usurpress Ordained – Stil: Berliner Weisse – Bryggs av Tempel Brygghus – Styrka: 4,5%
Svenska dödsmetallarna Usurpress skulle kunna vara det band som har lyckats bäst med att översätta musiken till ölen? Deras lätt råa och skitiga dödsmetall återspeglas med råge i ölets karaktär. Visst, det är en halvsur och olustig bira med lite skitig aura – men det är ju precis som bandets musik.
All heder för det.
Bryggd med kinesiskt Gunpowder Té, eller Pärlté som jag tror det kallas på Svenska? Jag är ingen direkt konnässör av té, och jag rakar inte heller benen eller använder hudlotion… så att… ja?
Med smak av omogna äpplen, örter och allmän småsur så känns det som att den smakar som etiketten ser ut ungefär.
Bra bira och stöddigt av Usurpress att ta en lite uddare stil till sin öl.
https://youtu.be/jKcbkTRm5eo
Amber Smashed Face hade man ju gärna lagt vantarna på. Fler band borde (och gör väl i allt högre grad) använda sig av mindre/bättre bryggerier när de gör sina egna band-öl.
Skillnaden brukar ligga i om bandet själva är ölintresserade, eller om det är deras management som tycker att det vore fräsigt med en bira i bandets namn. Men jag tycker mig se en ändring vid horisonten.
Har en av 1349s pale ale hemma till övers om det ör av intresse 🙂