Rebellängeln Tipsar: BLEEDING GODS ”Dodekathlon”

Den här veckan ska Rebellängeln Tipsar handla om Holländksa BLEEDING GODS och deras platta ”Dodekathlon”. Det ska också handla om bra låtar, samt hur galet det egentligen kan vara i dagens moderna teknologiska värld när en skiva blir till.
Visst – det är ingen okänd platta för dig som hängt här. Den har varit med i en minirecension, och eftersom skivan i sig handlar om legenden om Herakles och hans stordåd så medverkade den i inlägget om Grekisk koppling när Rebellängeln hade semester förra sommaren.. men kanske kommer det ändå att avslöjas lite nytt här. 
Först och främst dock: detta är väldigt snygg och episk svärtad döds, modell extra allt. Låtar som inledande Bloodguilt, Multiple Decapitation och Beloved By Artemis inleder på ett sånt sätt att man verkligen får sig en skjutsin i plattan, och sen bara vräker bandet på. Tänk DIMMU BORGIR helt enkelt, eftersom det dessutom är en av bandets uttalade förebilder. Personligen tycker jag att det är allra bäst över tid, och i slutet av skivan. Spår som Seeds Of Distrust, Hound of Hell och Hera’s Orchard avslutar på ett mycket övertygande sätt. Alla låtar handlar om stordåden.
Kort sagt: detta är en jämn, stark och fin skiva som du verkligen borde kolla om du gillar stilen. Det är snyggt, mäktigt och starkt. 
Nog så.
Nu måste vi snacka en del om hur musik blir till. 
I CloseUp Magazine #203 berättar nämligen bandets gitarrist Roman Ploeg att ingen i gänget har någon som helst koll på keyboards. Det kan ju förstås vara ett problem när man har DIMMU BORGIR och CRADLE OF FILTH som måttstock, så man skrev alltså låtarna men lämnade mellanrum för ”episkt coola grejer”, för att sedan skicka ljudfilerna till Martin Powell (som ju då har ett förflutet i just CRADLE OF FILTH) med uppmaningen att helt enkelt ”göra sin grej”. 
Och bandet hörde alltså sina egna låtar i sin slutliga form, färdigmixade, utan att ha en aning om hur denne Martin skulle leverera! 
Såklart ett modernt sätt att arbeta, men samtidigt rätt märkligt.
Tänk om det blivit bajs? Om Martin varit inne på friformsjazz just då? 

Jag vet inte jag. Lite svårt kan jag erkänna att jag har att förlika mig med detta digitala, moderna och – faktiskt – lite opersonliga och okänsliga sätt att skapa musik. Samtidigt kan man inte bråka med resultatet.
Det blev ju jävligt mäktigt, och om Martin Powell var bäst skickad att krydda BLEEDING GODS anrättning till perfektion, vem är jag att slå ner på hans kreativa frihet eller det faktumet att han inte befann sig i replokalen?
Precis.
Ändamålet kanske faktiskt helgar medlern – och här blev ändamålet riktigt mörkt och bra. Kolla genast in ”Dodekathlon” så får du både lite grekiskt mytologi och svinbra svärtad döds till livs, signerat BLEEDING GODS. Med vänner… 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.