Den här skivan fick lite plats i ljuset i samband med den stora genomgången av tysk hårdrock och öl, ett mastodontinlägg som hade bilder och mer eller mindre långsökta kopplingar mellan olika mer eller mindre obskyra skivor och ölsorter från just det landet. RAWHEAD REXX fick medverka i samband med Veltins öl med colasmak (uäck!), och i samband med det gavs ett löfte om att någon av skivorna skulle få stå i rampljuset som Tips.
Det händer nu, eftersom undertecknad åker på en liten sväng till just Tyskland över helgen, och då har jag valt att plocka fram den självbetitlade debuten från 2002, den med omslaget fult som stryk och musiken full av kvalitet. Det här tyska bandet spelar power metal (kan man väl kalla det) helt utan egna inslag, men allt lånande gör man på ett sätt som är lika delar charmerande och glädjefullt så att resultatet blir riktigt bra.
Vill man höra hur bandet låter när de influeras av RUNNING WILD spelar man öppningsspåret Town Of Skulls, vill man höra JUDAS PRIEST klinga så kan man ta avslutande The Scream. Däremellan ryms HELLOWEEN, GAMMA RAY och klassiska akter som SAXON i en ohelig blandning. Låtarna heter saker som Opposing Force (med en riktigt bra refräng, den fastnar jäklar direkt och över tid är detta antagligen skivans starkaste spår), Sons Of Mayhem (lång och episk), Mr Hyde, Holy War och Blood On My Hands. Delar av det som gör att RAWHEAD REXX faktiskt tillför något till scenen är inte den strykfula figuren på omslaget (som alltså har namnet Rawhead Rexx), eller det faktum att bandet har skrivit en rad om att skivan är ”guaranteed without any fucking keyboards”. Nej – istället är det förmågan att skriva bra låtar, och att bandet i stort men sången i synnerhet håller riktigt hög klass.
Juergen Volk hanterar gitarr och sång, Rudy Fleck spelar bara gura, ”Face” hanterar bas och Daniel Löble trummor, och helt klart är det Volk som är stjärnan i den uppställningen. Han har en enastående bra röst för den här typen av musik, och klarar med lätthet såväl ”Kiske-falsetten” som ”Dickinson-trycket” när det behövs för låten. Jag vill påstå att han med lätthet håller jämna steg (eller bättre) med en sångare som HAMMERFALLs Joacim Cans, för att ge en referens.
RAWHEAD REXX släppte till slut två album, även efterföljande ”Diary In Black” är fin, men det lyfte aldrig för dem. Kanske är det ett resultat av att bandet mest liknade andra band snarare än att hitta ett unikt sound, men vill man spela klassisk power metal på 2000-talet är det inte helt enkelt att vara nyskapande (och bra samtidigt). På mitt exemplar av ”Rawhead Rexx”-skivan sitter en klisterlapp som säger att bandet just nu är på turné med ANNIHILATOR och NEVERMORE, och det säger kanske en del om hur långt man lyckades nå innan det tog stopp.
Lite synd, eftersom såväl låtsnickeriet som förmågan nog var värd mer. Juergen Volk tycks heller inte dyka upp efter detta, så vill man njuta av klassisk tysk power/speed metal med influenser från alla de stora så är det detta som gäller.
Du kan absolut hoppa över det där med att blanda öl och cola, men missa inte RAWHEAD REXX skulle jag vilja påstå. Då får du ångra dig.
Eder Rebellängel åker i alla fall till Tyskland till helgen, och då blir det RAWHEAD REXX i lurarna!