Recension: CANDLEMASS ”Door To Doom”

Det här är en recension jag egentligen aldrig trodde jag skulle skriva, denna återkomst från CANDLEMASS efter att de vid förra plattan ”Psalms For The Dead” (2012) annonserade att detta var slutet. Sedan dess har Mats Levén axlat frontfigursmanteln och fortsatt pumpa blod i livespelningarna samtidigt som bandets kreativa hjärna och riff-geni Leif Edling varit sjukskriven med stress-symptom. EP’n ”Death Thy Lover” var ett livstecken, men en ny fullängdsskiva i diskografin? Icke det.  Hoppet fanns, speciellt med tanke på hur väl nämnde Levéns röst och energi passade bandet, och till slut läckte en del information ut på sociala medier. Nytt material var i görningen, och förutom ”House Of Doom” stod det till slut klart att man siktade på ett nytt album. Spännande – och så, mitt i allt, kommer bomben om att originalsångaren från klassikern ”Epicus Doomicus Metallicus” – Johan Längquist – är åter i bandet, och hela Rebellängelns hjärna och hjärta är på vippen att stanna. Hur gick det till? Blir det någon skiva nu, eller stannar det vid en EP eller nyinspelningar av gamla låtar?

CANDLEMASS är och förblir det band som verkligen träffat själ och hjärta för min del, och visst har Längquist sjungit på i stort sett alla jubiléumsspelningar, men… att helt axla rollen som ny sångare? Håller det verkligen 2019?

Frågetecken som hopat sig blandas med den där nästan surrealistiska känslan av att faktiskt hålla ett nytt CANDLEMASS-album i händerna. Mot alla odds.

”The Door To Doom” är tack och lov urstark, och Längquist håller, två fakta som gör det klart trevligare att rita ihop denna recension. Plattan innehåller 8 låtar, och sparkar in dörren med relativt snabba Splendor Demon Majesty, en klassisk Leffe Edling-dänga som med all önskvärd tydlighet förklarar att alla amatörer kan gott akta sig – CANDLEMASS är tillbaka på scen. I andraspåret Under the Ocean etablerar bandet sitt herravälde för att i tredje låten Astorolus – The Great Octopus till och med gästas av den allsmäktige Tony Iommi… kanske det ultimata beviset på bandets ställning inom hårdrocksvärlden. Välsignade av den som skapade heavy metal!

Totalt innehåller skivan 8 spår, och det är bra variation på dem. Balladen Bridge Of The Blind ger djup, Death’s Wheel och Black Trinity håller riktigt bra verkanshöjd. Lite oväntat får man en House Of Doom-version med Längquist på sång, liksom uppläagt för att jämföra med Levéns insats om man vill innan allt avslutas med plattans kanske bästa spår, den episka The Omega Circle. Som sig bör är det här en skiva där inga produktionsdetaljer lämnats åt slumpen, Marcus Jidell har skött alla spakar perfekt, och man har tagit hjälp av Jennie Ann Smith (AVATARIUM) för körsång och Carl Westholm (JUPITER SOCIETY) för mellotron samt Rickard Nilsson för keyboards. I centrum står förstås ändå bandet. Herrar Jan Lindh (trummor), Mappe Björkman (gitarr), Leif Edling (bas) och Lasse Johansson (gitarr, lead) har spelat ihop så många år och skapat ett sound som inte går att misstolka eller missta för något annat band – och här får de verkligen komma fram. Det märks att man hittat glöden för att verkligen leverera en kanonplatta. Personligen tycker jag Längquist kanske är den mest anonyma i sin insats, han gör inte bort sig men jämförs samtidigt med giganter, såväl avseende tidigare sångare som de andra kompisarna i bandet. Ur det perspektivet sett är det riktigt bra gjort att axla rollen som sångare i världens kanske bästa band: CANDLEMASS.

CANDLEMASS ”Door To Doom” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

1 reaktion på ”Recension: CANDLEMASS ”Door To Doom””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.