Recension: KATATONIA ”City Burials”

2016 tronade KATATONIA överst på Rebellängeln Topp 50 med ”The Fall Of Hearts”, en skiva som växte konstant under hela året och liksom överraskade även mig med att slå ut allt motstånd när det väl var dags att summera det musikår som passerat. Huruvida årets uppföljare ”City Burials” klarar att göra om bedriften återstår att se, men en sak kan vi snabbt konstatera: det är en lika stark skiva i sig. Det som initialt startade som ett sätt för sångaren Jonas Renkse att bibehålla den kreativa lågan under bandets viloperiod efter förra plattan har sedan helt naturligt växt till ett fullvärdigt allbum i KATATONIAs diskografi. Själva ser man skivan som den andra delen av 2012 års ”Dead End Kings”, och helt klart är att det här är en skiva för redan frälsta. Gillar man bandet sedan innan finns här mer av allt. Fantastiska refränger som sätter sig som berget (lyssna på Flicker, Neon Epithaph eller Vanishers så har du dem där), tyngre låtar (Behind The Blood eller The Winter Of Our Passing) eller sköra och spröda ballader (Lacquer)? Allt finns här. Om du däremot inte riktigt fastnat för bandet sedan innan finns här inget som innebär att du kommer att ändra uppfattning. Då gillar du sannolikt ENTER THE HUNT-covern Fighters bäst. Inget fel i den, det är en bra låt – men det är också lite av en parantes i slutet av skivan, tycker jag.

KATATONIA är ju numera riktigt rutinerade – ”City Burials” är fullängdsskiva nummer 12, debuten ”Dance Of December Souls” kom redan 1993 – och har hittat sitt sound. Något som ändå står ut jämfört med de senaste alstren är just Renkses sånginsats. Den har nog, vill jag påstå, varit bättre och det är mer än en gång i samband med att skivan fått sina varv för att sjunka in som ståpälsen rest sig av välbehag. Ett bra exempel är antagligen förstasingeln Lacquer, en låt som jag personligen var lite tveksam till först trots att just Renkse beskrivit det som den ”bästa låt han någonsin skrivit”. Den är lugn, avskalad och oftast gillar inte jag de låtarna bäst – men det här är en växare, och när låten mot slutet blir episk med frasen ”..the road to the grave is straight as an arrow..” så fullständigt dominerar han låten. Den blir helt enkelt omöjlig att värja sig mot.

Hela bandet glänser stundtals. Trumspelet från Daniel Moilanen i de mer intesiva partierna framförallt i de två  inledande Heart Set To Divide och Behind The Blood är ypperligt, likväl som Anders Nyströms och Roger Öjerssons gitarrspel. I de mer avskalade momenten utgör Niklas Sandins basspel fundamentet på vilket KATATONIA vilar sina luftiga byggen. Ljudbilden är oerhört väl sammansatt, och precis som vanligt finns en enorm mängd saker som händer.

Betyget i dagsläget hamnar på en stark fyra, samtidigt som det redan känns som om ”City Burials” har ett djup som imponerar, och det är troligt att den stärker sin position över tid. Urläckert omslag dessutom, så missa inte den här skivan. Det kan vara 2020 års första maxbetyg, fast i efterhand så att säga!

KATATONIA ”City Burials” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.