Recension: ROTTING CHRIST ”The Heretics”

Det är otvivelaktigt så att ROTTING CHRIST är flaggskeppet för Grekisk metal, och det är inte bara för att de är föregångarna som hållt fortet i 30 år eller för att de är det största affischnamnet – det är för att de helt enkelt är en starkt lysande stjärna. De är kreativa och egna, samtidigt som de stundtals är rätt sådär lagom kommersiellt gångbara att det går hem hos nästan vem som helst. Personligen kan jag ha svårt för dem när de konstrar allt för mycket och blandar grekisk folkmusik med för mig okända texter i en mix med lite halvstökiga rytmer, och med den ursprungspunkten är ”The Heretics” god – här är det snarare väldigt tillrättalagt som gäller. Det trettonde fullängdsalbumet från ROTTING CHRIST innehåller ett helt knippe ”rakt fram”-låtar för oss som inte vill att de ska krångla till det i onödan.

Överlag är det mörk metal som presenteras, inte helt olik känslan som BEHEMOTH åstadkommer med sin ”I Loved You At Your Darkest”, men en bra bit ifrån samma verkanshöjd. Det här är mer banalt, och utan samma djup. Låtar som inledande In The Name Of God eller enformiga Hallowed Be Thy Name är liksom okej, men inte fantastiska. Som tur är finns det en hel del höjdare på plattan, och dit räknar jag spår som Vetry Zlye, Heaven And Hell And Fire, Fire God And Fear samt the Sons Of Hell, låtar där ROTTING CHRIST faktiskt spelar ut hela sitt lyssnarvänliga register. Det är svårt att inte dras med och nynna vidare på de melodier som bröderna Tolis (Sakis som sjunger och spelar gitarr samt Themis på trummor) ingjuter i musiken. Det är svart, kraftfullt.

Samtidigt är låtar som I Believe rena struntet. Mellanspel i väntan på nästa låt. Allra bäst kanke det symboliseras av The Raven, en låt som är lika briljant som… avskyvärd. Musikaliskt är det här närmast guld, riffen och melodin är fan magisk – men att pratsjunga och citera Edgar Allan Poes dikt The Raven som text är liksom så ostigt att det motverkar precis allt det goda. (Ja, jag hatar pratsång, så jag är inte objektiv här…!). Det är liksom bra, samtidigt som det är allt annat än. Skumt som fan.

Precis som ROTTING CHRIST alltid varit, om vi ska vara ärliga. Och förväntas vara. Liveplattan från 2015, ”Lucifer Over Athens” är ett fantastiskt dokument över just det, och kanske är det alla vindlingar och vändningar som gör att bandet är just nummer ett vad gäller Hellenistisk  Metal? Det kanske, kanske är precis de där kontrasterna som gör ROTTING CHRIST till.. ROTTING CHRIST?

Betyget är oerhört svårt. När ”The Heretics” är som bäst är det njutbart, fantastiskt, toppbetyg. När det inte håller min personliga smakbudget så rasar det stundtals  nästan ner till källaren. 3? 4? Båda funkar. I det här fallet ska Rebellängeln följa instinkten och fundera på hur pass mycket speltid den här skivan kommer att logga över tid, och därmed trotsa det underbara omslaget och stanna vid det lägre betyget. Om det är rätt eller fel lär vi tvista om framöver…

ROTTING CHRIST ”The Heretics” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

2 reaktioner på ”Recension: ROTTING CHRIST ”The Heretics””

  1. Hej Robban.
    Jag tycker The Heretics plattan är fantastiskt bra, älskar de sakrala inslagen i låtarna. Den är nästan lika bra som Rituals. Ska tusan köpa biljett till Moonspell, Rotting Christ spelningen i vinter så jag inte missar den redan vid nästa lön. 5 av 5 i min bok. Kommer bli en hög placering på årsbästa listan 2019…

    1. Kul att du gillar det! Ja, vem vet – inte osannolikt att jag står och skrapar med foten lite förläget framåt december och har ändrat mig och vill hylla plattan..! 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *