Atlantas ROYAL THUNDER är riktiga kändisar på den här bloggen, detta trots att ”Wick” blott är tredje skivan för bandet. Debuten ”CVI” har varit med som Rebellängeln Tipsar, och uppföljaren ”Crooked Doors” har såväl knipit en betygsfyra i recensionen som en framskjuten placering (eller, 26:e plats, det kanske inte är en framskjuten placering rent på papper..?) på Årsbästalistan för 2015. Kort sagt, ROYAL THUNDER har haft sin tid i ljuset och det mer än en gång, så bandets sound kanske inte obekant – men för den som inte har blykoll på dem så kan man i korthet beskriva dem som rock’n’roll baserat på känsla och melodier som byggs upp över tid – ungefär som post-rock – och där frontinnan Mlny Parzons står i centrum för såväl låtskrivande som med sin sång. Framförallt är det sången som märks, stundtals har hon samma fascinerande karisma och känsla som Bonnie Tyler trots att hon sjunger på riktigt och inte med den där strupdödande hesheten. (Ett bra exempel på ”Wick” är inledningen på låten Tied, lyssna på den så tror jag du förstår vad jag är ute och far efter!) Det är inte ovanligt att bandets låtar bygger på gitarrplock och lågmäld suggestiv attityd och ”lager på lager” av slingor för att skapa slutresultatet.
Inget av det är förändrat på ”Wick”, och jag har läst i en intervju någonstans (…var? Minns inte faktiskt… kan ha varit Close-Up Magazine kanske?) att just Mlny tycker att hon på den här skivan har landat i sitt eget uttryck. Det kan vara sant, för är det något som kanske är tydligt så kan det vara att det faktiskt är lite mer lättillgängligt den här gången. En låt som We Slipped är ju både fantastiskt bra, men även.. topplistematerial. Och då menar jag på nästan vilken radiokanal som helst, den skulle kunna rulla på en popstation, på en classic rock-station, på P4. Personligen gillar jag avslutningen av skivan bäst, jag tycker nog att man i spår som Turnaraound, The Well eller We Never Fell Asleep är närmast det ROYAL THUNDER jag har lärt känna på de två första skivorna – och jag inser att det hela är en motstridighet. Inget har ändrats, möjligen är det mer lättlyssnat – och ändå har jag lite knepigt att verkligen fastna för ”Wick”. I alla fall om man jämför med framförallt ”Crooked Doors”, som satte sina klor stenhårt i mig. Josh Weaver – gitarrist och grundare av bandet – står stadigt i sitt samarbete med Parzons, och de två leder bandet framåt.
”Wick” är nog lika bra som tidigare skivor, och att den får ett lägre betyg än föregångaren ska snarast ses som ett utslag av Rebellängelns avsaknad av ”hypnos” inför skivan än att den är svagare per se. Jag gissar också att om du inte har lyssnat på ROYAL THUNDER innan så är det en väldigt bra ingångspunkt till dem. För en sak är säker: du vill inte gå igenom livet utan att ha koll på det här gänget!
ROYAL THUNDER ”Wick” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!