Recension: SERIOUS BLACK ”Mirrorworld”

SERIOUS BLACK spelar power metal av den allra enklaste modell. Trallalla och hej-hå-vi-till-gruvan-gå i hårdrockstappning, allt med ett rätt så klämkäck och glatt anslag. Debuten ”As Daylight Breaks” recenserades med en betygstrea här på Heavy MetAle när det begavs, och bara ett och halvt år senare är det dags för uppföljaren ”Mirrorworld”. Receptet är förstås oförändrat, och det här är en skiva som låter precis som omslaget ser ut: episkt på gränsen till pompöst, med texter som inte gör några försök att ge författaren nobelpris i litteratur. Musik för musikens skull, utan att förställa sig till något tuffare än vad SERIOUS BLACK klarar av (typ en motsats till SABATON alltså) att leverera.

Och det är förstås precis vad man vill ha.

9 låtar lång är skivan. Eller 9 låtar kort kanske är rätt ord då inledande Breaking The Surface är ett oljudsintro, men det räcker bra. Kanske är dessutom ”Mirrorworld” överlag lite snabbare i takten än föregångaren, och den övergripande känslan är därför att det rullar på rätt bra framåt. Det känns inte krystat eller forcerat, och när sista tonen klingar ut så är man rätt så lagom mätt på trallvänlig power metal. Låtmaterialet är också ganska varierat, från enkla låtar som lockar till allsång (As Long As I’m Alive och The Unborn Never Die är bra exempel på det) till lite knepigare taktarter (Castor Skies) eller maffigare och tyngre stycken (Heartbroken Soul). Bästa spåret är titelspåret Mirrorworld tycker jag, den låten kombinerar det enkla och lätta med SERIOUS BLACK och den här typen av power metal med bra melodi och sväng. Den har liksom inte bara regnbågar, enhörningar och ballonger i ljudbilden, det finns lite djup och svärta däri också, om du förstår?

SERIOUS BLACK är inte bara seriösa med sin färg, utan också med hur många personer man behöver i ett band. Det antalet är 6 stycken, vilket kanske känns rätt mastigt om man ser på det utifrån? Dominik Sebastian och Bob Katsionis lirar gitarr, Alex Holzwarth trummor, Jan Vacik hanterar keyboard och Mario Lochert bas, så det kanske ändå finns fog för antalet farbröder i sättningen. Och Urban breed sjunger. Jag gillar Urban breed. Han stavar sitt efternamn med bara små bokstäver och sjunger jävligt bra. Jag gillade honom när jag fick BLOODBOUND-smaken (det var min första kontakt med hans röst, någon gång -05), och han har inte fallit ur den smaken direkt. Bra, klar och passande stämma.

Totalt sett är det ändå en sån där klockren betygstrea på den här skivan också. Bra, jag har spelat den ett helt knippe varv efter att jag fick den, och den passar ju i familjesituationer eftersom ingen growlar och sjunger om att döda och äta bebisar. Skulle säga att den är ungefär lika bra som debuten, och gillade du den så gillar du den här också!

SERIOUS BLACK ”Mirrorworld” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.