Recension: TESTAMENT ”Brotherhood Of The Snake”

Ja, det här är årets platta om man frågar Sweden Rock Magazine. Numero Ono, Nunmber One, Årets Bästa PLatta (Close-Up Magazine svarar med VANHELGD och deras ”Temple Of Phobos”, ifall du nu är nyfiken). Min första tanke efter att ha spelat plattan ett varv var att det här var rent guld, och att spår som The Pale King eller Born In A Rut tillhörde bandets starkaste alster. Glädje och gamman, TESTAMENT gör det igen, typ.

Men se det ändrade sig en hel del över tiden faktiskt. Andra varvet med plattan = rätt svårt att hålla uppmärksamheten hela vägen. Lite sådär avsomnad, nästan ointresserad. Tredje varvet… inte blev det bättre. Upprepade resor med buss (jag åker helt enkelt buss numera, en hel del till och från jobbet) när ”Brotherhood Of The Snake” malt runt i lurarna utan att jag nu egentligen har hört vad som spelats. Jävligt märkligt, får man säga. Sen fick plattan vila. Paus, helt enkelt. Och jag återkom till den i förra veckan för att se om tankarna ändrats lite, och se – det hade de. Igen. Inte för att pendeln svängde hela vägen tillbaka till eufori kanske, men lite glädje över veteranernas stabila insatser inom såväl låtskrivarkonsten som framförandet kom i alla fall tillbaka. Och de nämnda spåren The Pale King och Born In A Rut är fortfarande bra låtar på plattan. De har dessutom sällskap av spår som Black Jack (med en text och slinga som fäster), Neptune’s Spear och den makalöst arga riffmackan The Number Game.

Chuck Billy sjunger lika bra som alltid, Alex Skolnick och Eric Peterson bänder strängar och riff som får en att stundtals vilja mosha runt i vardagsrummet och legendaren Steve DiGiorgio (bas, kanske ändå mest känd från DEATH men med en meritlista längre än Systembolagets vinsortiment) har ett riktigt bra samspel med Gene Hoglan på trummorna. Allt frid och fröjd således?

Nja. Det här är en bra TESTAMENT-platta, varken mer eller mindre. Den har ju liksom en del klassiker att mäta sig med om man tittar i bandets diskografi dock, och när jag streckspelar en del av de sentida släppen (”The Dark Roots Of Earth” eller ”The Formation Of Damnation”) så klarar den sig okej. Den excellerar inte. Och jämför jag med kollegorna DEATH ANGEL så är nog deras ”The Evil Divide” snäppet bättre, faktiskt. Således stannar betyget på 3 för TESTAMENT den här gången. Även om bandet fortsatt är riktigt bra och väl förtjänta av att faktiskt räknas bland ”de stora fyra”.

TESTAMENT ”Brotherhood Of The Snake” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.