Söndagstankar: Att lyssna på musik

Okej, så jag bytte ju jobb i månadsskiftet februari/mars. Inget märkligt med det förstås, det gör folk då och då – så även jag. Nu har det gått ca 1,5 månad, och jag måste reflektera lite över att en av de största grejerna är att det faktiskt påverkat hur mitt musiklyssnande ser ut. Innan jag bytte jobb så använde jag bil som färdmedel. Det gav ca 1 till 1,5 timme lyssnande om dagen (ja, minus den tiden som jag satt i telefonen medan jag förflyttade mig…) i bil, och jag hade makten i kontorslandskapet och spelade helt enkelt hårdrock högt. Som man inte bör, men jag bestämde helt enkelt det. (debacle kunde det bli ändå…) Nu åker jag kommunalt, och det betyder förstås att jag inte lyssnar på musik i en bilstereo utan i hörlurar. Och på kontoret pratar jag i telefonen mer eller mindre hela tiden, och har dessutom ett kontor som är byggt i en gammal sekelskifteslägenhet med värdelös akustik som gör att… ja… man kan inte smaska på med BOLT THROWER i högtalare, helt enkelt. Man får ta hörlurar om man vill lyssna på jobbet, så för mig innebär det att det inte blir alls.

Ändå har jag inte lyssnat mindre på musik, tycker jag. Eller, kanske snarare uttryckt: när jag lyssnat så har jag verkligen lyssnat. Närmare, intensivt, mer koncentrerat. på bilden har du nya lekkompisar som jag införskaffat för resandet, ett par Klipsch R6i. Jag gillar ljudbilden i dem – tyckte de var lite klena på basen initialt, antagligen en effekt av att byta från mina gamla Pioneer med dunderbas – men det tog sig. Nu är det passformen som ibland är bra, och ibland knepig. Tror det beror på att gummiplupparna är lite ovala, och ibland vrider de sig. Knepigt det där med in ear och passform. Allt som oftast så är det min trogna iPod som får agera musikkälla, men vardagen har ibland satt käppar i hjulen för det. Batteritorsk, att jag glömt den i väskan när jag är ute på äventyr utan just väskan, och liknande. Då hänvisas jag till Spotify i mobiltelefonen.

Vete fan varför, men jag har alltså inte Premium utan gratisversionen, och vad fan? Det är ju faktiskt helt kasst? Det går alltså att leta reda på en skiva, men man kan inte få skivan spelad i rätt ordning – det är ”shuffle” som gäller. Försöker jag ändra det så hamnar jag i ett läge som säger att jag försöker använda funktinoer som ingår i Premium.

På riktigt. Jag förstår att vi lever i en tid där koncentrationsförmågan hos en normalbegåvad ungdom inte klarar mer än en schlagerlång låt i taget, och att jakten på nya saker att upptäcka styr tjänsteleveransen. Jag fattar att jag är en gubbjävel från stenåldern. Men. Att leverera en skiva på så sätt är ju för fan som att försöka läsa en bok i random kapitelordning!!??! Att shuffle är grundinställningen är ju verkligen att pissa på artistens arbete, alla tankar om ordning, harmoni och flyt som bakats in i en skiva och helt enkelt bara släppa taget om allt. Kliva helhjärtat in i spellistornas och radioskvalets förlovade land.

Fan, när vi ändå är på gång kanske vi ska dela ut en känga till alla hipsters som är nyblivna vinylälskare.

Kul för er. Det är bra att ni köper skivor, men försök inte lura mig. För två eller tre år sen lyssnade ni enbart på streamad musik och hånskrattade åt oss som köpte skivor, så ”näsan-i-vädret-attityden” som visas till de som kollar på CD i en skivaffär kan helt enkelt köra upp i mumindalen. Eller era odlade skägg, en detalj som om 10-20 år kommer att ses på med samma munterhet som hockeyfrillan.

Surgubben har talat – men jag är inte ensam. Exakt samma spaning har flera av mina digitala och verkliga vänner noterat, och det blir liksom extra påtagligt på Record Store Day. Ett bra evenemang, och ett jäkla drag… men med en underliggande översittarfason mot alla som är där en inte köper vinyl. Det låter förstås extra grinigt, men det skyller vi på Spotify och det där med shuffle. måste jag alltså köpa Premium för att få lyssna på en skiva som den är tänkt att spelas? Det är ju inte pengarna (egentligen , 100 spänn i månaden för typ fri musik är ju löjligt lite…jag förstår att det hela inte mynnar ut i gigantiska summor till artisterna), det är däremot principen jag vänder mig mot. Borde fan vara tvärtom – vill du ha shuffle får du köpa Premium!

Den här nya situationen får mig dessutom att faktiskt köpa färre skivor. Tror jag, det är inte helt lätt att avgöra faktiskt.

Detta är sammanfattningen av mina inköp så här långt. 33 stycken. Det är inte speciellt många, särskilt om man betänker att januari och februari brukar vara 10-15 skivor vardera i rena ”detta missade jag förra året”-köp. Och av dessa 33 så är färre än 15 stycken släppta i år, en väldigt låg siffra med tanke på att snart en tredjedel av året passerat. Det knepiga här är förstås att försöka tolka om det hänger ihop med att det hittills varit ett relativt svagt skivår, eller om den här nya situationen avseende musiklyssnande har ställt till det lite för mig. Minskat nyfikenheten och suget efter nya plattor, och till och med fått mig att… (gulp).. lyssna på streamad musik mer?!?

Helt klart är oavsett allt att det är ett annat sätt att lyssna på musik när man reser kommunalt än när man kör själv.

Närheten till musiken, möjligheten att dumstirra ut genom en fönsterruta på passerande hus, bilar och träd medan THE MOTH GATHERER dundrar på med sin sludge är obeskrivlig. Att sjunka in i en bok samtidigt som WE HUNT BUFFALO svänger fett i hörselgångarna är avkoppling utan motsvarighet. Läser en hel del, har nyligen avverkat såväl ett par enklare Jens Lapidus-böcker om Stockholms undre värld som tagit mig in i den fantastiska serien om Chicagos ende detektiv/magiker Harry Dresden (The Dresden Files) samt Hatpastorns Likpredikan, en bok synnerligen väl lämpad för att skrämma medpassagerare med. Eller vad sägs om det här omslaget:

Lägg till att det på sidan står ”Dyrka Döden”, så inser du att alla andra som sitter bredvid en tror att man är bra knäpp. Det gillar man. Man är ju inte direkt ensam heller, fan vad konstigt folk det finns i Stockholm. Och då pratar vi inte ens om hipstersarna med vinylskägg, utan killen som tryckte i sig 3 st Sofiero 7,5::or på resan mellan centrum och Tyresö genom att ha allt i innerfickorna på rocken, såväl fulla burkar som han smöh fram som de tomma urdruckna (resan tar ca 25 minuter, så jag skulle antagligen varit död om jag försökte återupprepa akten) – eller han på gymmet som tog på sig allt på överkroppen innan han berörde underkroppen. Och då menar jag prick så. Naken underkropp, skjorta, slips, kavaj på överkroppen. På riktigt, vad är grejen med det?

Gäller bara att passa sig så man inte är där själv snart. Antar att första steget är att köra Spotify i shufflemode. Hur fan ska det här sluta?