Saxon Warrior IPA. Heavy MetAle 6,0%
”Den här färgen gillar jag, och den luktar väldigt färskt.
Stanne tar en djup klunk.
Uhh! J***ar vad gott det här var! Snygg humlebalans, lättdrucken men alkoholstark. Smakar sex procent och fastnar fint i glaset. Den här skulle jag köpa hem själv. Mest min stil hittills.
Vad smakar det som för musik?
Tja, det funkar väldigt bra till ELDER som vi lyssnar på just nu. Jag vet inte om detta är en dubbel-IPA, men den är stark, vilket gör att den passar till lite mer finsmakarmusik. Man kan dricka långsamt och digga med lite lugnt.
Om jag tänker tillbaka på bryggerier som varit med i tidigare öltest i Close-Up så får jag en känsla av Macken. Eftersom det smakar färskt så tänker jag svenskt bryggeri och svenskt band. Warrior IPA? AMON AMARTH? Nähä, vilket band har släppt skivor som heter något med ”Warrior” då…
Är det ännu en SAXON-öl alltså? Amen shit vad grymt! Alla de här tre har varit jättebra. Den gemensamma nämnaren är i princip bara att alla är väldigt välgjorda. ”Warrior hops” står det på etiketten. Sex procent. Precis. På den här nivån ska en IPA ligga. Det är lätt att bara göra ett PR-jippo av sin ölrelease, men när en bandöl är såhär bra ger det verkligen bärsen existensberättigande. Detta är något helt annat än Brands For Fans.”
Wow. Du vet ju att de två första SAXON-ölen som recenserades och som vi presenterade resultatet av i måndags (Saxon Crusader Pilz) och tisdags (Thunderbolt ESB) krävde lite introduktion om sammanhanget och hur provet gick till (blindtest, Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY, text av Lars Martinsson och publicering i Close-Up Magazine), men här går det ju liksom inte att hålla sig. SAXON kommer i kartong om tre, och detta är den sista som får sin ”dom” av Stanne. det är nog den som undertecknad också tyckte var roligast att läsa, och därför kunder jag inte riktigt hålla mig från att starta sådär pang på.
SAXON har ju som bekant varit igång precis hur länge som helst. Senaste given ”Thunderbolt” är alltså fullängdare nummer 22 (respekt!), och en gång o tiden kom ju då den här. Den självbetitlade med krigaren på omslaget. Inte deras bästa giv om ni frågar mig, men det är kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket starka plattor de producerat senare i karriären. Oavsett: bra öl blev det, och vi gillar att bandet vill hylla ursprunget. Musik, maestro!