Egentligen började det här nilägget och de här tankarna förra veckan. Dels hade vi ju lite patriotiska diskussioner om vilken svensk klassisk hårdrockssångare som är bäst (ja jäklar, det var ett ämne som engagerade – antalet Facebook-kommentarer och diskussioner var fantastiskt kul att se… och lite svårt att hinna med att svara på!), och dels kom den här videon upp i mitt flöde:
Det är SUICIDE SILENCE som uppträder på Slay At Home Festival, och som tillsammans med Tatiana från JINJER gör en helt vansinnigt bra cover på ALICE IN CHAINS grymma låt Man In The Box. Låten får en ruggig punch här, men det har ändå fått mig att plocka fram de gamla plattorna. Du vet att jag gillar även nyare ALICE IN CHAINS, men det är inte samma sorts band som med Layne vid mikrofonen.
Alltså, herregud vilken känsla han har i rösten!
Det blev ju inte så många fullängdsskivor tyvärr, inte ens om man räknar med MAD SEASON – skivan han gjorde som terapi för att bearbeta beroendet – och ska man vara helt ärlig är det väl bara två som egentligen är de man tänker på. ”Dirt” måste räknas som en av de starkaste skivorna från eran, och helt klart en klassiker på samma nivå som PEARL JAM’s ”Ten”, NIRVANAs ”Nevermind” eller SOUNDGARDEN och deras ”Superunknown”… men eftersom Man In The Box finns med på den lite ruffare debuten ”Facelift” så är det den skivan som spelats.
Ganska spännande att jämföra de olika versionerna. Jag kan verkligen inte säga att covern är dålig eller att sånginsatsen är svag, men trots att originalversionen har en ganska daterad ljudbild så har han ju något i rösten som är svårt att värja sig mot, Layne. En smärta som liksom lyste igenom redan då.
Fy fan vad bra det här är!