Rebellängel Recenserar

Atlantas ROYAL THUNDER är riktiga kändisar på den här bloggen, detta trots att ”Wick” blott är tredje skivan för bandet. Debuten ”CVI” har varit med som Rebellängeln Tipsar, och uppföljaren ”Crooked Doors” har såväl knipit en betygsfyra i recensionen som en framskjuten placering (eller, 26:e plats, det kanske inte är en framskjuten placering rent på […]

— Amber Galactic — You are about to enter hyperspace, where your everyday life becomes an intergalactic relationship drama and your daydreams enter the real world like an extraterrestrial intrusion. We are not responsible for whatever changes in your life that might occur after you’ve listened to this record. All we know is that nothing

NOVEMBERS DOOM har varit aktiva en smärre evighet nu, och hunnit så långt att ”Hamartia” är deras tionde fullängdaren sedan starten -95. Länge räknades nog ”The Pale Haunt Departure” som höjdpunkten i karriären, men så smällde man till med ”Bled White” förra skivan, en skiva som helt golvade undertecknad. Välförtjänt plats högt på Årsbästalistan 2014

Australiens HARLOTT torde inte vara obekanta för dig som följer den här bloggen – förra given ”Proliferation” har varit Tips förra vintern och där borde du har plocket upp dem. Nu är de aktuella igen, och precis som omslaget på skivan antyder är det total utrotning och död medelst thrash metal som proklameras. Med en

Svenska okändisbandet av kändisar (flera av de anonyma medlemmarna är skribenter inom branschen, exempelvis på Close-Up Magazine) VAMPIRE släpper sin andra platta – och herrejistanes, vad man gått framåt! Den självbetitlade debuten var bra och relativt rättfram ”källardöds” som fyllde sitt syfte, men den framstår i jämförelse med ”With Primeval Force” som rentav banal. Där

Är det en prövning att lyssna på TRIAL (SWE)? Nej. Trots antydan i bandnamnet är i alla fall den här skivan, den tredje i ordningen och debut på storbolaget Metal Blade Records, en behaglig upplevelse. ”Motherless” är varierad och driven, och bjuder på stundtals närmast briljant hårdrock, så att man valt ett bandnamn som antyder

Leif Edling kallar sig ”The Doomfather” på detta projekt, och inget kunde ju vara mer rätt. Få – om någon – har samma enorma förmåga att skriva riff som är lika episka, tunga och lättlyssnade. Att han varit hjärnan bakom CANDLEMASS en smärre evighet är egentligen bara delar av karl’ns storhet, det faktum att han

Det är bara att tacka. MASTODON, för den här skivan, och Martin på Werock för att han hjälpte mig ur en knipa som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig ur. Jag hade fått för mig att jag skulle recensera jänkarnas sjunde giv ”Emperor Of Sand” för just Werocks räkning, men fann att

INGLORIOUS levererar sin andra platta väldigt tätt inpå debuten. Vi är i början av 2017, och på 2016 års Årsbästalista hittar vi just skiva ett. Det är raskt marscherat, och frågan är om det inte straffat sig lite? Trots att den här skivan får samma sifferbetyg som föregångaren så är den faktiskt ett snäpp svagare,

Värmländska CUT UP är sådär sjukt jävla pålitliga att man stundtals nästan blir förbannad. Visst, ”Wherever They May Rot” är förvisso bara den andra given från bandet, men det spelar ingen roll: mallen är fastslagen i sten och ändras inte. Du vill ha dödsmetall, du får dödsmetall. Punkt. Och vad är det som är så