Det smaskar i mörkret. Ett distinkt ljud av en kvist eller kanske ben som knäcks, följt av ett sörplande. Luften är tjock av lukter, blod, förruttnelse, död. Detta är inte beskrivningen av en klassisk kräftskiva som kanske kan tro, utan den klassiska kulissen för den kladdigaste av odöda varelser: zombien, i full färd med att försöka stoppa sin omättliga hunger efter kött och inälvor. Månljuset får gärna titta fram och avslöja en förruttnad, söndertrasad varelse som borde vara död men ändå rör sig, och av någon outgrundlig anledning enbart har hungern efter färskt kött i behåll.
Det låter förstås korkat, men let’s face it: zombier är rätt stereotypa. De lever bortom sin död, fattar ofta rätt lite och hasar fram mer eller mindre långsamt i sökandet efter människor (oftast huvudpersoner) att slita i stycken och äta upp. Inte sällan rör de sig i stora horder, och det är deras antal i sig som utgör faran. Kanske fick du först kontakt med zombier i samband med videon till Thriller, MICHAEL JACKSON’s dunderhit och fick mardrömmar av den som så många andra 5 eller 7-åringar – kanske var det senare i samband med mer eller mindre b-betonade skräckfilmer som du stiftade kontakt med dem. På senare år har zombien blivit i stort sett rumsren, och inte bara kommersiellt framgångsrik (!World War Z”, ”Walking Dead” m fl stora produktioner kretsar runt själva zombieapokalypsen som företeelse) utan dessutom stundtals en folkrörelse. Det anordnas zombie walks runt om i världen, där folk klär ut sig till människoätande döingar, och det finns folk som på fullaste allvar (mest i USA om jag förstår saken rätt, men ändå…) anser att risken för en zombieapokalyps är lika stor som exempelvis miljöhotet eller ett ”vanligt” världskrig.
Hur det än gått till så är jag bombsäker på att du som läser här har bilden av en zombie klar för dig.
Och zombier och dödsmetall hör ihop som blod och tarmar, typ. Du minns häromveckan när undertecknad orerade om att det hårdrockigaste ordet av alla är ”Sabbath”? Det här är ungefär likadant. Dödsmetall finns förstås i en mängd former. Den kan vara teknisk, thrashanstruken, simpel eller mullrande till sin musikaliska natur, och behandla allehanda ting i sina texter – men allra bäst är det förstås om det handlar om död. Helst kladdig sådan, och mängden låtar som beskriver akter som i riktiga livet vore otänkbara är helt enorm. Det äts, kladdas, grävs och knullas med lik och kroppsdelar på ett sätt som är direkt humoristiskt, och det ska gärna göras i direkt anslutning till en kyrkogård eller möjligtvis ett obduktionsrum. Och givetvis passar dagens huvudfigur zombien in som handen i handsken då!
Det här är kanske den tydligaste dödsmetall-zombieplatta jag har. Det går inte att feltolka omslaget och titeln, kan man tycka. ”Hordes Of Zombies” döljer smellfet och stenhård döds som drar mot grindhållet, och efter ett snyggt och stämningshöjande intro så brakar man igång i titelspåret. Zombies vandrar genom stadsruiner medan bandet manglar som funnes det ingen morgondag (kolla förresten in gitarristen Kat D som medverkade i söndagsbilagan om tuffaste kvinnorna inom metal!). Men sen händer något. Inte med musiken, den smiskar fortfarande arsel, men med texterna. De omvandlas till att beskriva död och elände i form av apokalyps rent generellt. Alltså kärnvapendöd, att förmultna från kött till aska och annat. Fint så, men det slafsas helt enkelt för lite!
Förra årets kladdigaste omslag kom från CUT UP, som levererade en vass platta. Låtarna heter saker som Burial Time, Remember The Flesh, A Butchery Improved, Camouflesh och Dead And Impaled. Man kan inte klaga på det om man vill gegga runt i obduktionsdöds, men även om den här plattan till slut landade in på min Topp 50 för hela 2015 så är det väl ändå så att det finns mer välkända akter inom just den här subgenren (AUTOPSY, till exempel, som ju har ett rätt passande namn, eller till och med CARCASS..). Dessutom: detta är inte zombier. Egentligen.
Det här är kanske den skiva som musikaliskt motsvarar zombien? Dödsmetall av modell enkelspårig men skitbra, och här har vi zombifierade titlar som Meat Freak, Dedicated To The Flesh, Swarm Of Zombies, Carving For Brains och Tomb Of The Hungry Dead. Det här är zombiedöds, och det finns en detalj som är extra kul. Det är låten Zombie Flesh Cult. Den heter så, på skivans omslag och på texterna…men om man laddar in den i iTunes eller kollar Spotify så har den fått namnet Zombie Flash Cult. Någonstans har man skrivit fel i en databas, för jag tror på riktigt inte att låten handlar om blottande zombier, snarare om köttätande jävla monster…
Dödsmetall ska fanken handla om zombier och förtärandet av de levande. Tipsa mig om den ultimata zombieplattan, medan du river huset till den här plattan!