Broken Wallet Syndrome – Fattigmansfebruari!

Fy faaaan. Den här februari har verkligen varit sällsynt jävla usel ur ett ekonomiskt perspektiv. Råkade feltajma den kommande sommarens semesterinköp och hade fått för mig att brytgränsen för när man får fakturan för köp på kreditkortet gick ett annat datum än när det gick, så helt plötsligt fick jag en riktig smällkaramell i slutet av januari. Betala för julens och nyårets festligheter samtidigt som kommande sommarspektakel skulle pyntas. Resultat = värdelöst. Och jag har nog faktiskt aldrig tänkt på hur erbarmligt tråkig februari kan vara förr, men kombinationen av att undertecknad frusit som en liten gris och varit pank har inte direkt rockat sockorna av en.

Faktum är – det har knappt blivit nån öl ens, på grund av egeninrättade (nåja..) ekonomiska sanktioner!

Som tur är så verkar det som om skivfloden tagit en liten paus just nu. Det regnar inte fantastiska releaser från okänd höjd så här i början av 2017, och förutom KREATOR och UNDRASK har jag inte ens varit på en enda skiva. Det är väl kommande SOEN som blir nästa inköp, och sen finns det ju lite pärlor för mars (MASTODON!), men då lär man ju vara på grön kvist igen. Hoppas jag. I väntan på det får man lira lite gammalt från skivhyllan, något som alltid får en att dra på smilbanden. Och… påfallande ofta återkommer jag till lite snällare musik när det där sker.

Klassikerna. QUEENSRYCHE, DIO, BLACK SABBATH, JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN, RAINBOW, WHITESNAKE, gamla METALLICA och MEGADETH.

Åttiotalshårdrocken där en krullig frisyr var minst lika viktig som soundet: EUROPE, TALISMAN, YNGWIE MALMSTEEN, DEF LEPPARD, Y&T och flera mindre namnkunniga namn (KILLER DWARFS, Q5, ARTCH, VIRGIN STEELE…).

Och sen, de där banden man hamnar på efteråt. I sökandet vidare. Som exempelvis VOODOO CIRCLE. Just den här skivan har varit uppe på bloggen förr, i samband med lite lättlyssnat och för ungefär ett år sen hissade jag deras senaste giv ”Whiskey Fingers”. Detta är Alex Beyrodts band, han lirar gurka så det står härliga till – men han kan inte leverera på egen hand. Han har med sig ett knippe dundermusiker i den här genren (Mat Sinner! David Readman! Alessandro Del Vecchio!) och det här är ju en form av modern WHITESNAKE-kopia som träffar rätt. Dessutom passar ju namnet på skivan numera – efter min modifiering – väldigt bra. ”Broken Wallet Syndrome”. Precis. Då får man glädja sig åt att det ju faktiskt gjorts så galet mycket bra musik redan!

Tycker man nu inte att det duger med sådana här klassiker så kan ju alltid bege sig ut och surfa på det vida värdlsnätet. Streamingtjänster, artisternas egna plattformar – det finns mycket att upptäcka. Och det är ju kanske inte allt som behöver vara stenhård klassisk hårdrock. Det kan vara så mycket enklare än så. Som det här. Ta en gitarr, sätt dig i tvättstugan och lira in en cover! Underbart!

För övrigt – i samband med att jag ordnar en begravning till en släkting så hittade jag det här. Det vill man ju se till att rita in i sitt eget testamente: pressa min aska till en vinylskiva efter att jag bränts! Klockrent! Frågan är bara.. .vilken låt skulle man vara? En blandskiva? Hela ”Reign In Blood”? Läs här. Riktigt coolt. Och skriv sen din kommentar om vilken låt du skulle förevigas som!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.