Festivalkänsla?!

Fredag, och det är bara att erkänna: Festivalkänslan infinner sig. Det må vara långt kvar och stor osäkerhet ifall det ens blir något i sommar. Oavsett är det klart att undertecknad inte kommer att medverka på någon av sommarens festivaler (!). Gefle Metal går till 3-dagars och det håller varken kropp, plånbok eller familjeliv för, Sweden Rock som inte blir i år brukar för undertecknads del ligga på fel tid i kalendern och Skogsröjet – som man är bra sugen på, kanske speciellt eftersom vi har en riktigt speciell relation med den festivalen och bland annat levererar dryck dit  – krockar med det riktiga livet och jobb.

Så.

Man får drömma.

Och vanligtvis när man önskar festivalband så drömmer och önskar man personligt. Något nästan intimt, ett band man liksom älskar och verkligen verkligen vill se.

Det är ju bara det att på en festival gör sig inte de banden så där fantastiskt underbart bra som man tänker sig. Det är inte som att uppleva dina favoriter i en intim klubblokal med mörker och perfekt ljussättning – det kan gott och väl innebära att de får försöka framföra sitt mörker på en 40-minuters slot en eftermiddag i solen. Totalt opassande. Och det där får en fundera.

Varför uppskattas exempelvis VOLBEAT, SLIPKNOT eller kanske AMON AMARTH på festivaler – kanske än mer än i riktiga livet?

Det hänger såklart ihop med showen, i alla fall till en del. Och låtarnas beskaffenhegt: om de är enkla att sjunga med i så är det bra. Dessutom finns en hemlig och mycket viktig parameter: det får inte kännas krystat eller falskt.

Och det tar oss till dagens ämne. Festivalkänsla, och ett lämpligt band. AIRBOURNE låter – vid första anhörningen – exakt som AC/DC, och riskerar därmed att förpasas till härmapornas ö för all framtid. MEN: de klarar sig eftersom de har en egen vilja, en egen själ. De sjunger om rock’n’roll, tjejer och sprit, så dera text är egentligen inget nytt, men eftersom man lyckas vara som AC/DC men ändå helt egna och vitala samtidigt som man har en extremt ”frän” show på scen så är AIRBOURNE nästan det ultimata festivalbandet.

De kostar mindre än AC/DC men ger en bättre show.

De är inget band publiken egentligen behöver känna sedan tidigare, deras musik är av sorten att ingen behöver ha koll på den för att junga med.

Deras scenshow med klättrande i dekor och liknande är lika unik som publikfriande.

Bandet ifråga har – såklart – släppt massor av grejer, och är ständigt aktuella, men det Rebellängeln alltid kommer ha dem aktuella för är denna debut.

Det är musik som kommer lika mycket från könet som hjärtat, och det är musik som man har svårt att värja sig från om man har en själ, ett hjärta. Det är, med andra ord, det typ av musik jag väljer såhär itider av festvialkänslor eller längtan, för det är ett faktum:

Det finns få – eller inga – band som kan ge känsla av festival så myclet som AIRBOURNE.

Och vem vill inte ha den känslan?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.