RIVAL SONS är tillbaka, och såklart är det mer av samma fantastiska bluesiga rock’n’roll som du förväntar dig som bjuds. Snyggt producerat och med hjärta och könsorgan som bas i musiken. Det här är ett band som har full kontroll på vad de vill och vad de klarar av, och som drivs av frontmannen Jay Nuchannans röst och Scott Holidays gitarrspel. För egen del kommer det här bandets höjdpunkt nog alltid att vara dunderplattan ”Pressure & Time”, men ”Feral Roots” är ändå vass och ett snäpp bättre än föregångaren ”Hollow Bones”. Dessutom är detkul och överraskande att bästa låten Shooting Stars, en gospeldänga med typ… världens bästa text. På riktigt. Lyssna på den. Genast. Betygssiffran har mersmak!
RIVAL SONS ”Feral Roots” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!
INGLORIOUS har vi pratat om förr på den här bloggen, då både första (själbetitlad) och andra plattan (fantasifullt döpt till ”II”..) är bra saker, och precis som i fallet med RIVAL SONS så är det stark sång (Nathan James heter frontmannen) och bra riffande (Andreas Eriksson lirar gura) som driver mycket av låtarna framåt, men INGLORIOUS känns mer som ett band där alla kommer till tals (kvintetten blir komplett med Phil Beaver på trummor, Colin Parkinsson på bas och en återkomst av Dre Lowe på gitarr). PÅ skiva nummer tre, ”Ride To Nowhere” så känns det som om bandet gått igenom lite privata duster på sidan av. Texterna och temat är påfallande ofta på temat svek, människor som går isär och kraschade och dödsdömda förhållanden. För egen del saknar jag dessutom klöset som drev tidigare plattor, det här kan bli lite väl mycket motown och stämning över tid. Och då hjälper det liksom inte att Nathan stundtals sjunger som en gud. Föredrar de tidigare skivorna, helt enkelt!
INGLORIOUS ”Road To Nowhere” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare
Örebroarna MILLENCOLIN är förstås inte okända för någon, och detsamma får sägas gälla deras musik. Lättlyssnad och snygg lättpunk i samma ådra som exempelvis BAD RELIGION, samt med en sentida toppform där förra plattan ”True Brew” verkligen levererade och till och med knep en niondeplats på 2015 års topplista. ”SOS” känns lite allvarligare i stuket, kanske har det med omslagets lite dystrare anslag att göra? Här flyger missiler mot fienden, och titlar som Do You Want War, Dramatic Planet och Sour Days understryker att den här mänskligheten kanske behöver ett nödrop? Med det sagt så finns förstås ett knippe sköna låtar på plattan, fattas bara annat. Yanni & Laurel exempelvis, eller på varandra följande For Yesterday och Nothing. MILLENCOLIN vet hur slipstenen ska dras, och fortsätter sin resa. jag diggar med och gillar det jag hör, samtidigt som jag innerst inne vet att ”SOS” är en skiva som jag inte kommer att plocka fram över tid när jag vill lyssna på bandet. Bra med mersmak, men konkurrensen i bandets egna diskografi är knivskarp..!
MILLENCOLIN ”SOS” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!
Svenska LUGNET är tillbaka med sitt andra album, och alla som läst den här bloggen ett tag vet att debuten satt som en smäck för Rebellängeln. Bra betyg i recensionen och en uppföljning som ”Rebellängeln Tipsar” för den självbetitlade plattan, ett resultat av att bandet levererade både sväng och bra låtar i ett paket som luktade tidigt 80-tal. Jag är svag för det tidiga 80-talet måste jag erkänna, och därför har jag inte riktigt lika lätt för nya ”Nightwalker”. Det känns här som om bandet klivit lite längre bak i tiden vad gäller låtuppbyggnad och sound, så för egen del har jag fått köra fler varv för att smälta plattan – och ändå har jag inte uppnått den där ”wow-känslan” som debuten gav. Det är antagligen mig det är fel på, för rent objektivt är låtar som Die For You och Begging helt rätt – och bandet levererar ju. Johan Fahlbergs röst är bra. Marcus Holten och Matti Norlins gitarrspel är bra. Rytmsektionen med Lennart Zethzon (bas) och Fredrik Jansson (trummor) är bra. Allt är liksom… bra. jag ville helst bli golvad bara, så trots att skivan är ”bra” är jag nog lite besviken..?
LUGNET ”Nightwalker” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!