Plats för metal core!

Alltså, det är bara att erkänna. Metal core har en alldeles speciell plats i Rebellängelns hjärta. Det lite smöriga och uträknade sättet att lägge refränger, breakdowns för utstuderade moshpits.. det är inte utan att det finns en tveeggad känsla. Love to hate it. Hate to love it. BRING ME THE HORIZON är ett bra exempel, där samma band kan älskas och verkligen… inte. Sammanfattningsvis är det ju ändå så att – jag gillar inte metal core. Med några undantag då. Och idag ska vi ge  två undantag lite plats på scen: AUGUST BURNS RED och CURRENTS.

AUGUST BURNS RED har egentligen alla fel. Kristna, spelar lättillgänglig trallvänlig musik och är generellt lite sådär hel-ylle att man liksom blir lite förbannad. Ändå går det inte riktigt att värja sig när de träffar rätt. Vi har haft deras skiva ”Leveler” som Tips här på bloggen, men fanken vet om inte 2020 års släpp ”Guardians” ren av är snäppet starkare? Framförallt så är det en mycket jämn platta, där lägstanivån är hög samtidigt som högstanivån är rent av skyhög. I en låt som Paramount ligger bandet och skaver på strängar på ett sätt som luktar black metal, och resultatet är mycket bra. The Narrative, Bones och Ties That Bind är mer traditionell metal core och av den där sorten jag kan liksom hata att jag älskar.

Det är så inställsamt att jag nästan kräks ibland, och lik förbannat så löper rysnigar av välbehag utmed ryggraden. Metal core at it’s ultimate?

AUGUST BURNS RED är ju ändå ett stort namn. Aktade. Mindre kända, men med perfekt timing vad gäller titel och skivkoncept är kanske CURRENTS?

Genialt att lyckas träffa en pandemi med en skiva med titeln ”The Way It Ends” måste jag säga, och visst – det börjar faktiskt riktigt illa också. Inledande knappa 2 minuter långe meningslösa Never There är verkligen erbarmerligt usel, men sen händer det grejer. Refrängen på A Flag To Wave är rent av to die for, och en låt som Monsters inte bara förlåter allt, den ger livet mening. Överlag är CURRENTS ett sånt rdär band jag avskyr. Bildsköna, unga, hungriga men med all avsaknad av black metal, skog och jävelskap i livet. Framgångsrika. Lyckliga. Usch…

…och ändå. Jag blir lycklig av hur de får mitt hjärta att sjunga. ”The Way It Ends” är en platta som är oerhört mycket bättre än vad jag vill ge den cred för, och på bara ett par veckor har den samlat ihop i alla fall tvåsiffrigt antal varv. Det säger en hel del…

Imorgon är det Midsommarafton. Då sägs det att allt är möjligt. Sagoväsen får liv, drömmar blir verklighet. Kanske är det den perfekta dagen att lyssna på metal core, en dag då motsägelser är naturliga?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.