Åh, jag bara äääääälskar såna här skivor! Lite under radarn (tack Metallbibliotekarien för att du tipsade om den här!), ny (hey årsbästalistan 2017!), skitbra och… alldeles omöjlig att placera. SHORES OF NULL passar otroligt bra in som soundtrack så här i novembermörkret, men sanningen att säga har jag gnuggat runt med den sen tidigt i höstas. Den håller liksom greppet stenhårt när den väl fått taget.
Hur det låter?
Eget. Men vanligt.
Är det lite black metal? Absolut. Speciellt kanske av den snällare sorten som nästan drar mot shoegazing – tänk ALCEST eller AGES.
Är det vemodig depp-rock också? You bet! Det luktar inte så lite KATATONIA eller AMORPHIS stundtals. Och mitt i allt det så är det också helt ”vanlig” klassisk modern metal med melodi i centrum.
Hade det varit från Finland så hade jag yrat om ”melankoli” vid det här laget, men SHORES OF NULL är från Italien av alla ställen. ”Black Drapes For Tomorrow” är andra given från detta Rombaserade band, och den här kvintetten har verkligen lyckats träffa rätt i sin mix – för trots alla referenser undertecknad kastade ur sig alldeles nyss så är det faktiskt så att jag inte kan komma nära bandets sound. De låter helt egna. Och de låter bra.
”Black Drapes Of Tomorrow” är totalt 11 låtar om man räknar med de korta instrumentala Tributary Waters och The Enemy Within. De båda spåren övergår ändå helt sömlöst i riktiga låtar så jag tycker gott att man kan räkna med dem. Totalt dryga 50 minuters speltid där bandet serverar den ena godbiten efter den andra. Som Carry On, My Tint Hope. Eller A Thousand Storms, The Kolyma Route, Donau och House Of Cries. Allra bäst är antagligen titelspåret och sanslöst mäktiga Tide Against Us. Det är en sån där låt som börjar rätt lugnt och lite alldagligt, men lyssna minst 1:30 på den. JÄVLAR vad den öppnar sig och bara… äger! Jag har streckspelat den ett klart ohälsosamt antal gånger i höst, och är fortfarande inte det minst trött på den!
Bandet då?
Det är som nämnts en kvintett, där Raffaele Colace och gabrielle Giaccari står för gitarrspel och bakgrundssång, Emiliano Cantiano trumspelet och Matteo Capuzucca (namnet! grymt coolt!) hanterar basen. Sången är värd ett omnämnande i sig kan jag tycka, då Davide Straccione låter rösten spänna från det allra vänaste rensjungandet till rejält elak growl. Han påminner stundtals i framförallt rensången om just AMORPHIS frontman Tomi Joutsen, och det är förstås enbart av godo.
Det hela blir till slut väldigt väldigt enkelt.
SHORES OF NULL och ”Black Drapes For Tomorrow” är inte svårlyssnad, men mörk. Den är kort sagt lätt att förälska sig men svår att släppa. Ett alldeles perfekt Rebellängeln Tipsar…
Intressant…ska genast kollas upp!
Här kommer ett hett tips från mig, ”Vulvagun” heter dom. Och släppet ”The painful road to eden” är en skiva som definitivt slåss om en plats bland de 5 översta i årets listsummering, enligt mig alltså! Men den, likt alla andra riktigt bra skivor, kräver sin lyssning för att verkligen lyfta. Men det är värt mödan…;)
Aha! När Diamond talar lyssnar man. Vulvagun, säger du?