Ja, det var väl egentligen bara en tidsfråga innan den här skivan skulle hamna i fokus på den här bloggen, på det här sättet? Vi har snuddat vid historien förr när vi hade alldeles utmärkta HALLATAR och dera mer än lovligt sorgliga ”No Stars Upon The Bridge” som Tips, men framförallt: den melonkoliska och sorgliga doom/döds som TREES OF ETERNITY levererar är ju som klippt och skuren för att få agera fokalpunkt under en novembermånad som denna.
Och det är väl lika bra att vi börjar med det uppenbara.
Bandet. Historien.
Det här är lite av ett All Star-projekt som räknar in exempelvis Fredrik och Mattias Norrman (OCTOBER TIDE), Kai Hahto (NIGHTWISH, WINTERSUN), samt bandets huvudpersoner Juha Raivio (SWALLOW THE SUN) och sydafrikansk Örebrobaserade Aleah Stanbridge på sång – och det är onekligen den sistnämnda som är huvudfigur här.
Aleah lever inte längre, då cancern tog hennes liv alldeles för tidigt – men jag vill ändå inte påstå att det är huvudorsaken till att hon dominerar den här skivan så fullständigt. Det är istället sången. Herrejösses, vilken närvaro hon har i sin röst, och att få lyssna på hela plattan oavbrutet är en ynnest!
Det här är musik som passar för eget lyssnande, och visst är det så att första låten på skivan – My Requiem – är bandets mest populära, men egentligen är det fel.
Det här gänget spelar nämligen musik som vinner på en invaggande, finstämd inledning som byggs upp mot en episk refräng som verkligen sätter sig på hj’rnanr. Dramatisk, svart, tung. Som i Condemned To Silence eller A Million Tears, två rent av fanastiska alster som dessutom lyfter det efterfölnande titelspåret tilll skyhöga höjder.
Det är, på ren svenska, svinbra – och ändå är det bästa kvar till sist.
Vi snackar totalt dryga timmen tung, nästan sövande mörket på den här vackra skivan – och i en form av genial beräkning har TREES OF ETERNITY lagt två av de starkaste spåren ever i slutet som extra lockrop.
Relativt hårda Broken Mirror samt långa och fina och mörka Gallows Bird där vi dessutom får Nick Holmes (PARADISE LOST, BLODBATH) på besök.
Det är musik som träffar rakt i hjärtat.
Vakert. Mörkt. Fantastiskt.
Har du inte koll på TREES OF ETERNITY sedan förr så är det verkligen dags nu. Det här är helt klart sista skivan de gör, och ska man sluta är det så här man gör.