Recension: HARDCORE SUPERSTAR ”You Can’t Kill My Rock’n’Roll”

Bära eller brista. Fria eller fälla. Det är frågan, för rent krasst ligger HARDCORE SUPERSTARs elfte fullängdare ”You Can’t Kill My Rock’n’Roll” och balanserar betyget 3 (bra!) och 4 (mycket bra!). Vid recensionens start är inte utkomsten given, så det är vore kul om du – läsaren – orkade följa med i texten innan du får svaret om hur det hela landade ut. Om vi kan vandra vägen tillsammans, så att säga. En väg som börjar med rena klang- och jubelföreställningen då bandet släpper lös finurligt döpta AD/HD, en väl vald öppningslåt som startar så man hajjar till lite utan att vara starkaste låten på skivan. Bra smisk i spelet också, och att man sen går över i Electric Rider, en av singlarna och tillika det starkaste spåret på plattan gör inte saken sämre. Speciellt refrängen är urstark. Även tredjespåret My Sanctuary är osande rock’n’roll, kanske mer med lutning åt känsla än driv – men det är trevligt efter två rätt intensiva startspår. Banan mot ett starkt betyg är tydligt utstakat så här långt in på skivan… men det håller inte hela vägen. Inte lika starkt.

I mittsegmentet av skivan bjuds vi på blandade karameller. Hit Me Where It Hurts är förvisso inte dålig men ändå en sån där låt som bleknar lite över tid, och inte märks mellan andra låtar som skiner mer. Som titelspåret. Det är en fin rockpastisch. Och sen kommer mer… okej material. Alltså sådana där låtar som är bra, men kanske inte mycket bra. Som inte klarar sig in på en eventuell spellista om ett par år. Som The Others, Have Mercy On Me eller Never Cared For Snobbery. Avslutningen bjuder på Baboon, i mitt tycke skivans svagaste spår, underbara Bring The House Down som luktar så mycket gamla SLADE att det är nästan larvigt, lite anonyma Medecine Man samt avslutande fina Goodbye, där HARDCORE SUPERSTAR hyllar gamla rocklegender som QUEEN och BOWIE när det gäller känsla.

Så. Vad göra av betyget? Det här är inte en skiva med bara killers – men de fillers som finns är inte heller dåliga. Bara inte lika bra som HCSS kan vara när de är bra. (Vi snackar ändå om ett band som bland annat skrivit en av Sveriges bästa öldrickarlåtar genom tiderna!) Produktionen är fin (jag hade faktiskt inte haft något emot ännu lite mer ”skit” i ljudbilden, i alla fall på de ösiga låtarna – men det är verkligen petitesser i sammanhanget), framförallt känns det som om det här gänget har kul på den här skivan. Lite som omslaget, det är till hälften en klackspark till livet och till hälften blodigt allvar. Jocke Berg (sång), Adde Andreasson (trummor), Martin Sandvik (bas) och Vic Zino (gura) vet var de har varandra och hur bandets själ låter, oavsett låtmaterial.

Det är roligare att fria än att fälla, och HARDCORE SUPERSTAR är lite som en trygg snuttefilt för oss förvuxna rockers i mitten av livet. Jag håller med. Ni kan inte döda min rock’n’roll.

HARDCORE SUPERSTAR ”You Can’t Kill My Rock’n’Roll” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.