Söndagskrönika: Slutet. The End.

Denna söndagsbilaga är en krönika med minst sagt dramatiskt anslag, eller hur? Slutet. Finito. The End. Nu är det inte så farligt att vi ska prata om världens undergång, utan avslutningslåtar, men ändå. Det finns lite drag av dramatik i det med, tycker jag. HUr en skiva avslutas. Eller en spelning avslutas.

Första intrycket är förstås otroligt viktigt. Jag undrar om en låt som Number Of The Beast med IRON MAIDEN skulle varit lika framstående utan dess klassiska tal, eller om BLACK SABBATH haft sådant genomslag med sitt titelspår utan inledningen med åska och den ensamma klockan som ringer olycksbådande? Tveksamt, till och med, det är viktiga ingredienser och inslag som sätter karaktär till låten. Likaledes är det ett känt trick att lägga ett starkt spår som första låt på skivan (och på den tiden när det bara fanns vinyl även som första spår på B-sidan, vilket motsvarade låt 6 eller något liknande) efter första intrycket är så viktigt. En konsert ska gärna rivstartas, med en stark låt som är lagom känd…. men här kommer vi också in på det där med avslutningen. Hur viktig den är.

Live har det aldrig varit någon tvekan, man sparar helt enkelt ett starkt kort till slutet. Gärna som extranummer. Det är helt självklart. På skiva… inte lika givet. Och det ska vi gräva lite i, av den enkla anledningen att herr Stones valt in det som kategori till den kommande Hårdrockskväll 2016. Du läser mer om de initiala tankarna, och alla kategorier, i inlägget som handlar om ”I Skuggan Av De 4 Stora”, men här är det avslutningslåten som är i Centrum.

Det handlar alltså om att välja och spela den låt som ärä bäst som avslutning, och det första valet man får göra är förstås om man ska plocka det hela från en skiva eller från en spelning. Det är till exempel en stark kandidat att välja IN FLAMES traditionella sätt att avsluta ett gig, med My Sweet Shadow, en låt som på många sätt omfamnar ordet ”avslutningslåt” (även om den intressant nog inte var avslutningslåt på ursprungsskivan ”Soundtrack To Your Escape”…), men jag har nog ställt in mig på att välja en låt som avslutar en platta. Det känns bara rätt, helt enkelt, och det som kan få mig att ändra uppfattning är antagligen om något av de gig som ligger planerade inom närtid avslutas på ett sådant sätt att jag bara måste ändra mig. Så. Avslut av en platta, alltså.

Personligen gillar jag när en skiva bygger upp till något. Avslutningen får gärna vara melankolisk, episk, progressiv. Den bästa avslutslåten som finns är givetvis Eyes Of A Stranger med QUEENSRYCHE. Den har allt. Det är resultatet av en konceptplatta (som vi ju vet är the shit), det är en av världshistoriens bästa låtar och det är verkligen en låt som passar som avslutning på allt. Den är given. Faktiskt är den så given att jag redan spelat den i Hårdrockskvälsssammanhang, och det gör att den stryks ur mitt startfält. Upprepning äro icket melodien, inte ens för så framstående låtar.

Och då, mina vänner, är det rätt tomt i skafferiet.

Jag ratar nämligen helt givna topplåtar som Seasons In The Abyss (SLAYER), Light In The Black (RAINBOW), Black Horsemen (KING DIAMOND) eller Would? (ALICE IN CHAINS) som annars passar in som handen i handsken på min smak. Jag är helt övertygad om att de får vi nog höra ändå, och jag vill undvika en krock.

Jag ratar också potentiella spår som Waters Of Ain (WATAIN), Blackwater Park (OPETH), A Sorcerer’s Pledge (CANDLEMASS) eller för den delen nyare Empire Of The Clouds (IRON MAIDEN). Det är inte lätt att knåpa in ett spår på tio minuter (och varje minut över det blir det värre…) på en Hårdrockskväll, och det är nästan så att om det ska göras så får man försöka kompensera lite i övriga låtar. Välja kortare saker där – och den kompromissen är jag inte riktigt beredd att göra.

Det här är alltså en ganska kort söndagskrönika.

Det är inte massor text i den – det är en vädjan till er om tips istället.

Här har du en spellista på låtar jag tänkt på men plockat bort. Det väcker förstås ytterligare tolkningsfrågor (ska man ha med artister som verkligen ”avslutat”, det vill säga inte finns bland oss längre och deras sista alster?), men jag tycker det är knepigt nog som det är…

Alltså.

Hur ska jag tonsätta slutet? Vilken är Den Bästa Avslutningslåten, med kriteriet att jag inte vill återanvända en redan spelad låt, den får inte vara för lång och det ska helst vara en liten skräll så att det inte krockar?

Tacksam för hjälp här. I kommentarsfält, på Facebook eller via mejl (chief-rebel-angel@hotmail.com). Hit me!

9 reaktioner på ”Söndagskrönika: Slutet. The End.”

  1. One road to asa bay från hammerheart är för lång liksom a sorcerers pledge.
    When cannons fade från those once loyal känns väl passande, tyvärr…

    1. Ja. Men vi får se lite hur resten av valen faller ut också, det kan ju bli så att det blir kortare låtar på ett naturligt sätt – i så fall öppnar det kanske får någon lite längre sak! 🙂

  2. Måste nog säga låten
    Eclipse av Pink Floyd.

    Den sätter tonen på att allt är slut

    All that you touch
    All that you see
    All that you taste
    All you feel
    All that you love
    All that you hate
    All you distrust
    All you save
    All that you give
    All that you deal
    All that you buy
    beg, borrow or steal
    All you create
    All you destroy
    All that you do
    All that you say
    All that you eat
    everyone you meet
    All that you slight
    everyone you fight
    All that is now
    All that is gone
    All that’s to come
    And everything under the sun is in tune
    But the sun is eclipsed by the moon.

    There is no dark side of the moon really.
    Matter of fact it’s all dark.

  3. Pingback: Hårdrockskväll 2016 – Rebellängelns val | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *