Det är faktiskt en aning overkligt, men idag släpper han sitt elfte soloalbum, OZZY OSBOURNE. Skadad så att han ställt in turnén som skulle rulla, sjuk och mer eller mindre utdömd så kommer ”Ordinary Man”. Ett helt knippesinglar har släppts, och det är vansinnigt olika verkanshöjd på dem. Under The Graveyard var första låten, en rent av fantastiskt lovande sak som har både det klassiska OZZY-svänget som en avbrytande klassisk BLACK SABBATH-tempoväxling mot slutet, men den följdes sen av rent av usla och tråkiga Straight To Hell – och sen fick vi en mysig duett i med Elton John i form av titelspåret på plattan, Ordinary Man samt It’s A Raid med Post Malone. Och nu, idag, släpps skivan i sin helhet – så vi spelar väl allt, om och om igen?
OZZY OSBOURNE är ju en legend. Han har förekommit så många gånger på den här bloggen. I citat. I Tvekamp mot Ronnie James Dio. Med alla sina gitarrister. Med Rebellängelns grabb och hans felaktigt uppfattade texter. Och ändå kan jag redan nu säga att du INTE kommer att få läsa recensionen på ”Ordinary Man” här på siten, detta eftersom den är ”bortlovad” till WeRock. Spontana tankar efter ett första varv med skivan är att det är balladerna som är starkast. Eller i alla fall halvballaderna. Det må vara autotunat och anpassat, men det är ändå där han skiner som mest. Skivan har ett par svagare moment, och jag hoppas att lägstanivån höjs med fler lyssningar samtidigt som melodierna som alltid varit signum biter sig fast rejält. Det är väl OZZY’s svanesång detta, och det är inget nytt som presemnteras direkt..men det gör kanske inget, vi kan ändå fira hejvilt för att gammal är äldst.
OZZY är tillbaka. Vad tycker du om hans återkomst och skivan?