Minirecensioner: WATAIN, VISIGOTH, VOJD och VOODOO CIRCLE

Det släpps så mycket skivor att det är nästan svårt att hinna med, eller hur? Rasar ut plattor du väntat på, plattor du kanske är mer tveksam till men ändå vill kolla och plattor du inte hade någon koll på alls men som du egentligen borde kolla. Ett sätt att hålla sig ajour med livet är att följa det digitala livet och sociala media – och ibland kan man få sig en riktig buffé till godo. Som den här påsken. Det kommer att regna omdömen och skivsnack varenda dag (såklart är söndagen vikt till Rebellängeln Tipsar, det är ju så vi gör här på Heavy MetAle…), och vi börjar med fyra band på V. Eller, ett på W och tre på V: WATAIN, VISOGOTH, VOJD och VOODOO CIRCLE!

WATAIN släppte sin ”Trident Wolf Eclipse” precis i början av året, releasefesten gick av stapel i Stockholm på Trettondagsafton, och således kan man säga att de svenska black metal-elitbandet sparkade igång hela skivåret 2018. Och som man gör det – med en explosion! Det här är oftast knäckande hårt, och jämfört med prisade föregångaren ”The Wild Hunt” från 2013 så har man skurit bort prick allt ”flum”. Det är en skiva där musiken är nästan anorektisk i sin sparsmakade direkthet om man jämför med förra skivans utsvävningar. Spår som Teufelsreich, Furor Diabolis eller Sacred Damnation formligen rasar av vrede. Bäst är i sammanhanget relativt melodiska Towards The Sanctuary, sämst är avslutande och helt meningslösa Antikrists Mirakel, och totalt sett är det här en skiva som undertecknad är lite ambivalent till. En fullödig recension finns på WeRock, men totalt sett kan ”Trident Wolf Eclipse” sammanfattas som bra – men ändå tråkig i jämförelse med bandets höjpunkter ”Sworn To The Dark” och ”Lawless Darkness”, och betyget vacklar mellan 3 och 4. Ömsom vin, ömsom blod… i slutet får det bli bandets egna övertygelse och helheten som gör att det precis tippar över kanten till den övre siffran. Att man lägger så mycket energi på budskap och den fysiska förpackningen ska ändå premieras i dessa digitala tider.

WATAIN ”Trident Wolf Eclipse” = 4/5. Mycket Bra. Du Behöver Detta!

Tyska VOODOO CIRCLE är sköna. Man vet precis vad man kommer att få när man lägger skivan på släden, och de där sekunderna innan högtalarna fyller rummet med klassisk bluesig hårdrock är lite som att öppna en iskall klassisk lager en varm sommardag. Man vet att det inte kommer att vara spektakulärt, men jävligt nice.

Du som hängt med på den här bloggen har ju koll på bandet sen förr – alldeles nyss var de med i en sån där klassisk ”låtar med samma titel” – men mest intressant kanske är att jämföra den nya skivan ”Raised On Rock” med tidigare alster? Hur står plattan sig egentligen? Svaret är – rätt okej. Sån här musik, framförd av proffs som Alex Beyrodt (gura) och Mat Sinner (bas) blir ju aldrig dålig, men faktum är… att de är kärnan som består, och att bandet inte är riktigt lika bra med ”nye” Herbie Langhans på sång som med David Readmans röst. Francesco Jovinos trummor gör väl varken till eller från, men den här skivan kommer totalt sett inte riktigt upp i samma klass som bästa plattan ”Broken Heart Syndrome” eller ”rätt starka Whisky Fingers”.

Ändå. Det här är ju bra. Vem gillar inte ett modernt WHITESNAKE, liksom?

VOODOO CIRCLE ”Raised On Rock” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Amerikanska VISIGOTH krånglar liksom inte till det direkt. Rakt-på-sak-heavy metal som inte tar några omvägar, och lyssnar man på exempelvis inledande Steel And Silver så är det rätt svårt att inte föra tankarna till ett band som GRAND MAGUS. Det är liksom den där… jävlar-anamma-hårdrocksmentaliteten som lyser igenom. Det, och ett enkelt bra driv i riffet. Precis som VOODOO CIRCLE har de nyligen medverkat i en ”låtar som heter samma sak” (låten Traitors Gate), men en distinkt skillnad: VISIGOTH har faktiskt utsetts till det bästa bandet i Utah (ohh… vilken cliff hanger det där är egentligen, men du får ge dig till tåls till senare i påsk för att få se mer om just det där med vilket band som är bäst i respektive delstat…).

Bästa låtarna på den här skivan tycker jag själv kommer mot mitten/slutet av skivan. Traitors Gate, Salt City (med sitt rockiga sväng), Hammerforged, Blades In The Night… klart, man kan inte dissa de andra låtarna heller. Warrior QueenThe Conqueror’s Oath… kort sagt – det här är en klassisk stenhård heavy metalskiva utan krafs eller dumheter. Rakt på sak, rätt bra låtar och en hel del ös. man kan inte begära så där vansinnigt mycket mer.

Högre betyg?

Ja, varför inte. Men ska vi vara ärliga är skivan kanske en aaaaning grund? Låtarna är visserligen ösiga, men relativt fort väljer man ändå att gå vidare. Så – betyget tre får det bli i det här läget. Med mersmak..

VISOGOTH ”Conqueror’s Oath” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

VOJD är ett nytt fast gammalt band, fram till nu har man gått under namnet BLACK TRIP men en dispyt avseende namn (har för mig att det var ett mexikanskt thrash metal-band som hette samma sak och som verkade en del i USA?) har gjort att man bytt till det klurigt stavade VOJD. I övrigt är det samma sak som tidigare: snygg och melodiös hårdrock i rakt nedstigande led från THIN LIZZY, SAXON och de andra stora akterna. Och det räcker ju liksom ganska bra, eller hur?

Är det något som är nytt då?

Låtarna, förstås. Break Out, Delusions In the Sky, On The Run, Dream Machine… snygga grejer. Och så finns titelspåret, en lite udda sak. Det luktar nästan lite jazz och fria vidder ett tag innan man vänder rutn det till en bra och fin sak. ”The Outer Ocean” är en bra platta med det här bandet, men klarar att hålla sig i sina bekanta och kända vatten (hehe… phun intended!) samtidigt som det är tydligt att man spelar för att ha kul för egen del och låter alla låtar ta den väg de behöver. Då kan det bli lite sisådär med hitpotentialen ibland, men jag gillar det. Det växer på en. Dessutom: det märks ju verkligen att det här (trots dte nya namnet) är ett gäng rutinerade herrar. Peter Stjärnvind är ju i stort sett en rikskändis, men resten av gänget (Anders Bentell, Joseph Toll och Linus Björklund) vet vad gör de med. Och då blir resultatet förstås bra.

Hur väl ”The Outer Ocean” står sig jämte tidigare band i diskografin är väl en smaksak – allra bäst vore förstås att se VOJD live när de kan plocka ihop de bästa spåren från alla sina släpp. I så fall börjar de vara riktigt vassa nu..!

VOJD ”The Outer Ocean” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.