Recension: SORCERER ”Lamenting Of The Innocent”

Kan det bli för mycket av det goda?

Inte enligt YNGWIE som ju menar att ”less is more” är fel, ”more is more”, men frågan är relevant när man lyssnar på svenska episka doom metal-hjältarna SORCERER’s senaste alster ”Lamenting Of The Innocent”. Anledningen är ganska enkel: den här skivan innehåller egentligen ingen dålig låt, och ändå känns den som helhelt lite för…lång?

Ändå kanske vi ska börja från början.

Har du hängt med på den här bloggen så vet du att skivorna som SORCERER har släppt sedan man tog upp vapnen igen för ett par år sedan är favoriter hos undertecknad. ”In The Shadow Of The Inverted Cross” har varit Tips, och ”The Crowning Of The Fire King” drog hem fina vitsord vid recensionen. Dessutom får Rebellängeln då och då ryck och hyllar bandets specifika låtar, så med andra ord: förväntningarna på den här plattan = enorma! Inledningsvis fyller bandet mina förväntningar med råge, för gosse… starten på den här skivan är urstark! The Hammer Of The Witches, titelspåret, Institoris, Where Spirits Die… det är alldeles perfekt. Sånginsatsen från Anders Engberg får stundtals små rysningar av välbehag att rusa ner efter ryggraden samtidigt som framförallt solospelet från Kristian Niemann/Peter Hallgren är fläckfritt och känsligt framfört. Då står i alla den här rockaren redo och viftar med den vita flaggan för att visa på att jag ger mig. Fuckin’ love it, i korthet.

Och sen händer något märkligt.

Bandet gästas av CANDLEMASS Johan Längqvist på sång. Fan, fler idoler, kan man tänka? Absolut. Problemet är bara att… ja.. jag tycker att låten det resulterat i är rätt seg. Deliverance är helt enkelt roligare på papperet än på riktigt, och sen hamnar i alla fall i en lite svagare spiral. Jag får svårt att hissa intresset till samma nivå igen, alldeles oavsett om Age Of The Damned, Condemned och Dance With The Devil är bra eller inte så flyter de ihop lite för min del och oavsett hur många varv jag spelat plattan så klarar jag inte riktigt av att skaka av mig det. det är först i avslutande Path To Perdition som jag piggnar till på riktigt igen.

Med andra ord: kan det bli för mycket av det goda?

Rebellängeln är fortfarande inte säker på svaret. Den här skivan är skitsnygg (kolla omslaget!), vansinnigt läckert producerad, fläckfritt genomförd och med toppar höga som bergen i Himalaya. Kanske sjunker den massiva mängden som SORCERER bjuder på in med tiden också?

SORCERER ”Lamenting Of The Innocent” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.