Rebellängeln dricker Crucified Barbara In The Red

Det är fredag, och som balsam på den solbrända kroppen ska eder Rebellängel försöka sig på att lindra det dåliga samvetet, att täcka upp för en sedan länge utlovad artikel. Rebellängeln ska dricka Crucified Barbara In The Red, Heavy Metales öl som släppts tillsammans med bandet under parollen Hard Hitting Red Ale och som nog (i ärlighetens namn) ligger bakom en hel del av ståhejet bakom oss som bryggeri. Den säljer bra, såväl ute i barer där bandet dra fram, som i Systembolagets beställningssortiment, och eftersom undertecknad är en av bryggeriets skribenter så bör något sägas om ölen.

Eller, rättare sagt, det har utlovats den Rebellängelska touchen på hur ölen är. Det betyder nödvändigtvis inte att du får veta ett smack om hur ölen egentligen smakar, för precis som i tidigare fall (du har säkert läst exempelvis Rebellängeln dricker Liquid Cruelty, alternativt Unbeatable Rock IPA eller White Wheatsnake) så ska det här handla mer om… ja… musik och struntprat än om själva smaken. Det blir lätt så. När det gäller smaken, framställandet och ett mer korrekt (hehe… det har han nog aldrig fått höra förr!) sätt att beskriva smaker så får jag hänvisa till kollega Hopmaestro som faktiskt vet vad han pratar om.

Här ska vi faktiskt mest prata om annat.

Och det beror i ärlighetens namn på flera saker. Mest kanske det beror på att undertecknad visserligen är redigt förtjust i North Coast Brewery’s Red Seal, men i övrigt har lite svårt för just den här ölen. Jag kan inte säga om det beror på att det är en red ale eller inte, men av de öl som Heavy Metale producerar så är nog detta – paradoxalt nog eftersom det är storsäljaren – den som jag personligen har svårast för. Faktum är att jag gett bort de flesta flaskor jag fått, men ändå försökt ett par gånger som du ser på bilderna nedan. Det tar sig med tiden, men ändå är inte det här en favorit. Den är för snäll, tänker jag, och river för lite på tungan. Då blir den i mina tankar snarast söt, och det är inte vad jag vill vill förknippa öl eller bandet CRUCIFIED BARBARA med. Mer tuffhet vore bra. Därför ser omslagsbilden ut som den gör, med två skivor på.

Crucified Barbara öl 1 Crucified Barbara öl 2 Crucified Barbara öl 3

Det beror verkligen inte på att bandets senaste epos ”In The Red” är svagt (tvärtom, det är – liksom etiketten på flaskan – riktigt vasst och det bästa/snyggaste bandet/bryggeriet kläckt ur sig så här långt), utan på att bilden i sig visar på en önskan om mer.. .kaos. Mer klös. Visserligen är historien om bandets namn bra (förstora bilden på flaskan och läs – eller lägg en beställning så att du får hem flaskan själv), men det är ändå klassisk och ganska ordnad hårdrock vi snackar om.

The Code Is Red – Long Live The Code.

Koden är röd – länge leve koden.

Eller, med andra ord, enter kaos och klös. Enter NAPALM DEATH. Visst är detta kanske den mest ordnade av det bandets plattor, men jag tänker att det passar bra med namnet samt som introduktion till de här galningarnas sätt att utöva metal. Grindcore, som det kallas, men som på dne här skivan kanske stundtals mest är melodiös döds. Lyss till spår som Silence Is Deafening, All Hail The Grey Dawn eller för delen det svintunga titelspåret och inse att det aldrig är fel med liiiiite mer oordning och liiiiite mer kaos till förmån för livet här och nu. Du läser mer om den skivan på undertecknads gamla blogg där den var Tips för bara knappa året sedan, men i korthet kan man säga att den liknar ölen minst lika bra som CRUCIFIED BARBARA själva.

Läcker skumrkona? Check.

4,6%, grumlig röd färg som drar mot brunt? Absolut.

Doft och smak av karamell? Jodå.

Addera lite kaos så skulle det hela gå från fint till oanade höjder, tänker jag – och snöar sedan in på färgen röd. Du vet ju att hälften av anledningen till att du hänger här är att hitta nya trevliga dryckeskamrater, andra hälften är för att få tips om musik du antagligen gillar… och jag tänkte att det kan vara läge att kolla in plattor med färgen röd. Det är ju en populär färg, man får sålla hårt i skivhyllan när man ska hitta ett knippe!

5 röda live 10 röda skivor

Som du ser var jag tvungen att fuska. Jag valde först fem liveplattor, sedan tio ”riktiga” skivor.

Egentligen är det kanske en aning fascinerande att det finns så pass många liveskivor av dignitet som har ett rött omslag, men det är verkligen inte vilka som helst. Vi snackar alltså GREEN DAY ”Bullet In A Bible”, HEAVEN AND HELL ”Neon Knights: 30 Years Of Heaven And Hell”, SEPULTURA ”Live – Under A Pale Grey Sky”, TESTAMENT ”LIve In London” samt PRONG ”100% LIve”. Det här är alltså högoktaniga plattor (även om jag nu kan ifrågasätta titeln på PRONG’s skiva… hm…) och bland annat återfinns SEPULTURA och deras fantastiska spelning i London i samband med att Max Cavalera lämnade bandet – och ljudbilden är sådär magiskt fantastisk och elak. Det är helt klart en platta jag rekommenderar för dig som inte har något med bandet tidigare, eller en skiva som jag rekommenderar till dig som har alla plattorna sedan innan eftersom nästan alla låtarna på något sätt känns… bättre än i studioversionen.

Det är fan inte illa pinkat.

Studioplattorna är en salig blandning. Från toppen och fallande i höjdordning (nu får du leta lite om du undrar) är det:

  • BLACK LABEL SOCIETY ”Mafia” (kanske bandets bästa platta?)
  • SPIRITUAL BEGGARS ”Demons” (helt klart bandets bästa platta, där JB från GRAND MAGUS sjunger som en gud!)
  • THE CROWN ”The Burning” (helt okej men inte bandets bästa giv…)
  • DEATHSPELL OMEGA ”Paracletus” (fransk hemlig black metal, men står sig faktiskt ganska slätt jämfört med deras paradnummer ”Si Monumentum Requiers, Curcumspice” som är ett måsteköp!)
  • THE HAUNTED ”rEVOLVEr” (som du läser mer om i den här Söndagsbilagan)
  • BARONESS ”The Red Album” (som är deras första – det här är skivan ute till höger som du inte ser så bra. De efterföljande är bättre men den här är också bra.. kolla in BARONESS, helt enkelt!)
  • MONEYBROTHER ”Blood Panic” (som väl egentigen är pop snarare än rock, men jag har en mjuk punkt för Moneybrother så den är med här ändå!)
  • OPETH ”Still LIfe” (som nog är den bästa bortglömda OPETH-plattan. Den är skitbra, ändå hamnar den liksom alltid i skymundan..?)
  • MILLENCOLIN ”Home From Home” (från 2002, men det spelar liksom ingen roll – MILLENCOLIN slår alltid an en sträng som får mig att känna det som om det är mitten av nittiotalet och jag är en ungdom igen.)
  • SABBAT ”Histroy Of A Time To Come” (det engelska thrashbandet, inget annat, det som lirar brallorna av de flesta och skrev lite knepiga låtar redan då. De borde ha livit megastora, men istället blev det typ Andy Sneap (producenten) av alltihop.)

Tio riktiga fantomskivor, väldigt spretiga. Tio röda saker. Så lång tid tar det inte att knäppa i sig en CRUCIFIED BARBARA Hard Hitting Red Ale, men jag tycker du ska kolla in dem ändå. Och ölen. Den kanske inte är min favorit bland Heavy Metale-ölen, men den är värd att kollas ändå. Som bandet sjunger:

”Let’s go in the red tonight”

 

1 reaktion på ”Rebellängeln dricker Crucified Barbara In The Red”

  1. Pingback: Jag hör döingar! | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.