Nu spelas…

Ibland är det helt magiskt hur mycket en bild kan göra. Den här fladdrade förbi i Rebellängelns flöde i sociala media, och det räckte rätt bra. Jäklar, vilket sug jag fick att lyssna på BLACK SABBATH! Du vet, det ursprungliga med Ozzy på sång. Det BLACK SABBATH som tog farväl på Friends Arena för snart två år sen (ja, med tillägg för Tommy Clufeto på trummor då), och som har gett hela genren hårdrock så otroligt mycket.

Det är ju ofta så, att det finns ett antal skivor som liksom alltid snurrar, och sen finns det klassikerna. De som inte behöver så mycket för att hamna i spotlighten. Prata lite om IRON MAIDEN så hamnar de i lurarna. Fundera på JUDAS PRIEST så dominerar de högtalarna. METALLICA. SLAYER. Spontant kan väl listan göras hur lång som helst, och just BLACK SABBATH har verkligen varit med på den här bloggen förr. I en Tvekamp mellan ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules”. I ett inlägg om blommor (!). I en besatthet av den eviga idolen. Men.. jag undrar om vi någonsin rankat skivorna som ursprungs-SABBATH kläckt ur sig, speciellt om vi nu räknar alstret ”13” till en av dem? Så här är facit ackording to Rebellängeln!

Den ohotade ettan heter i min bok ”Sabbath Bloody Sabbath”, en av världshistoriens fem bästa skivor och en av dem jag återvänder till med jämna mellanrum. Perfelt balanserad, med det där svänget som inte går att fejka. Kanske världens snyggaste omslag dessutom, om man väger in baksidan med den ”inverterade” bilden då änglarna vakar över den sovande mannen. Ren och skär magi, från start till mål.

Löjligt hög nivå, såklart, men ställer man alla SABBATH-skivor bredvid varandra så tycker jag att den här har ett hårstrå före ett par andra. Dels för att den innehåller ett helt knippe klassiker så som Sweet Leaf, Children Of The Grave och Into The Void, men också för att den är tyngre än vad bandet presterat förr. Och att lägstanivån är ett snäpp högre.

 

De här två skivorna har jag svårt att separera. De är, tycker jag, tätt sammanflätade. Den sjävbetitlade debuten kan vara en av de bästa och mest inflytelserika debutskivorna som någonsin presterats och innehåller förutom titel- och bandspåret även låtar som N.I.B, Behind The Wall Of Sleep och Evil Woman. Ren klass. Och sen följer bandet upp med  magiska ”Paranoid”, vars titelspår nog är en av världshistoriens mest spelade hårdrockslåtar. Skivan innehåller också dunderhitarma Iron Man och War Pigs. Inte illa!

 

Ytterligare två skivor med klassiker, och ytterligare två skivor som egentligen inte går att skilja åt, från ett ”vilken är bäst”-perspektiv. ”Sabotage” innehåller många underskattade låtar s¨som Hole In The Sky, Supertzar, Megalomania och Symptom Of The Universe medan ”Vol 4” stoltserar med Snowblind, Changes och Wheels Of Confusion. På det hela: två klassiska album som båda bjuder på SABBATH i ett format som sparkar arslet av de flesta.

Ja, va faaaamn – det är väl bara att erkänna? Hade den här skivan ställts mot ett par ”normala” skivor hade den glänst, för den är riktigt bra. Innehåller spår som End Of The Beginning, God Is Dead och Loner – alla bra låtar – men nu mäts den ju mot giganter, och i historiens ljus faller den förstås till korta mot klassikerna.

 

Sist och minst: ”Technical Ecstasy” samt ”Never Say Die”, de sista skivorna som Ozzy gjorde med bandet back in the days innan han bröt upp för sin solokarriär. de här plattorna är helt okej, men istälklet för att grundnivån är ”guld med några få undantag nedåt” så är det ”okej med några undantag uppåt”. De stavas exempelvis Dirty Women och Johnny Blade, men riktigt klassiskt blir det inte. Man får faktiskt vara lite glad att OZZY bröt upp och körde egetm för både hans band och SABBATH blev ju bättre då!

En sammanfattning av de bästa skivorna oavsett sångare i SABBATH?!?

Kanske. Om ni ber snällt…!

2 reaktioner på ”Nu spelas…”

    1. Chief Rebel Angel

      Ja. men det blev ett jäkla drag på sociala media, så… på något sätt, någon gång ska jag försöka mig på det!!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.