GOD JUL – Det bästa av det mesta 2020!

GOD JUL kära rockers – tänk att vi klarade det och kom ända fram i år igen. Trots alla utmaningar och ett minst sagt märkligt år. Som vanligt ska det följas traditioner, Årsbästalistan med de 50 bästa skivorna kommer på Nyårsafton men redan nu ska vi kika på vad som var det bästa av det mesta under årets som passerat. Vill du friska upp minnet bakåt i tiden så har du 2016, 2017, 2018 och 2019 som länkar på respektive årtal. Är du mer av en ”let’s go”-typ så kan du kasta dig över årets debacle med en gång. Mycket nöje!

Årets Låt: Darker Thoughts av PARADISE LOST, både om man ska gå efter Spotifysammanställningen som skickas ut i december (denna hade klart flest varv för min del) och om man ska följa känslan. Just den här låten, när den sparkar igång, är en av de som verkligen fått håret att resa sig av välbehag. Flera gånger dessutom. En riktigt bra låt från en riktigt bra skiva. Andra heta kandidater är exempelvis Pillars Of Doom från THE SPIRIT, Yperite från AMBUSH och Black Waves från SVARTKONST. Som vanligt en svår kategori, men sumerar man det det en värdig vinnare!

Årets Öl: Stigberget Muddle IPA har funnits i originalsortimentet på Rebellängelns lokala systembolag, och det har betytt att den slunkit med både en och annan gång. En slank han hit, än slank han dit – och inte blev man slankare av det direkt. Dessutom är bilden med glaset man fick från Deep Ellum Brewing i Dallas, så man ska påminnas om att det är länge sedan man fick ut och resa. Oavsett, en bra öl är det. Som vanligt när Stigberget brygger.

Årets Snacks: Guldfågeln Buffalo Chicken Wings. Är det verkligen snacks? Eller mat? Beror väl på hur många man äter kanske, men det ska erkännas att detta år har det slunkit ner mer en en sådan här påse till såväl snacks som mat. Det är inte bra för midjemåttet såklart, men oj vad gott..

Årets Döds: LIK ”Misantropic Breed” tar titeln efter att SKELETAL REMAINS haft den en ynka vecka (och då har vi inte ens satt ner fötterna om var man ska placera NECROPHOBIC – döds eller black?). Det var ju ganska tätt med skivsläpp som vanligt där i höstas, och ska en platta sticka ut i den mängden så krävs något extra. Som denna den tredje plattan från LIK, som hyllar old school-soundet. Köttig döds blir knappast mer inkluderande och lättlyssnad än denna. Vrid upp volymen vänner!

Årets Heavy Metal: AMBUSH! Tredje plattan ”Infidel” innehåller en hel rad guldkorn som Yperite, Heart Of Stone, Hellbiter, Leave Them To Die… det luktar ACCEPT, det luktar läder och nitar och allsång och svettig husvagn. Det är också en spelglädje som är svår att värja sig mot, och den här skivan har verkligen snurrat sina modiga varv.

Årets Hobby: Discgolf. Vansinnigt kul och okomplicerat. Köp lite plast, dra dig ut på en bana närheten av dig med en kompis och du har en social, lagom utmanande och kul syssla. Personligen är jag inte bra, men det är kul. Bilden till vänster från spelkompisen R2 (mjukt i marken den dagen eftersom discen satte sig!), bilden till höger är Rebellängelns arsenal, sådär lagom manglade som discarna blir när man är ute och träffar träd…

Årets Icke-Metal: ”Vi Äger Natten” med VÄRLDEN BRINNER ligger mitt mellan pop, rock och punk, och träffar underbart rätt. Det är kaxig attity, men levererat med hjärta och själ. Det är ett uppror och ett skrik, det är en varm kram. Härlig platta.

Årets RIP: Eddie Van Halen gick ur tiden i oktober, och en hel värld av gitarrister sörjer. Redan innan hade just VAN HALEN spelats en hel massa i år, framförallt i somras i samband med slappa dagar hemma, grillning och sol. Det känns passande att just deta band landade som ett av de mest spelade på Spotify (lite oväntat) och att det inte beror på en hyllning i efterhand utan på egen kraft, så att säga. Vila I Frid, Eddie. Tack för att du var en inspiration och förebild som gett oss så många fantastiska gitarrister över hela världen – alla de som plockat upp gitarren just på grund av dig.

Årets Gammal-är-Äldst: I år släppte två gamlingar skivor som bägge var väsentligt starkare än vad undertecknad hade förväntat sig. Såväl AC/DC som OZZY OSBOURNE levererade plattor som täppte till truten på en sådan som Rebellängeln. Under The Graveyard som ligger på Ozzy-skivan är en av årets starkare låtar och har gått massor av var medan Australiensarna med ”Power Up” låter som i fornstora 80-talsdagar. Se där, vad oväntat!

Årets TV-serie: When They See Us från Netflix. Jag trodde den var baserad på en sann historia – vilken den inte är, förstår jag efter att ha kört Google. Men det känns så. Och framförallt känns det som om det inte skulle ha förvånat någon. En sorglig och gripande sak med långa avsnitt, men en av de serier som faktiskt berört i år.

Årets Thrash: Sent kom den, och från ett lite oväntat håll – men den som väntar på att få benen undansparkade och en knytnäve i ansiktet väntar aldrig för länge! HARLOTT levererar med ”Detritus Of The Final Age” sin starkaste insats i karriären och visar var skåpet ska stå. Storheter som TESTAMENT eller SEPULTURA får flytta sig åt sidan, helt enkelt.

Årets Trend 2020: Nä, detta ska inte handla om allt skit som var 2020 (kolla noga på bilden ovan, det är ju att ge just detta år fingret!), utan om en annan trend som nog blev effekten av all lock-down och inställda spelningar: minialbum & EP’s. Det har formligen haglat in minireleaser där flera artister och grupper gett sig den på att få utlopp för kreativiteten och frustrationen. I en del fall enbart digitalt, i andra fall även fysiska utgåvor. Listan off the top of my head? Lång. CANDLEMASS, KHEMMIS, THE WATCHERS, ERRANT, BOMBS OF HADES, BEHEMOTH, BATUSHKA, BASTARD PRIEST, DEATH ANGEL, CARCASS, SOILWORK, UNTO OTHERS, RIKET – och då lovar jag att det är några som missats. Phu! TOMBS hann ju t o m att släppa både ett kortare minialbum och en fullängdare – inget ont som inte har något gott med sig?

Årets Black Metal: THE SPIRIT spelar musik som ju är en form av black metal – fast kanske mer thrash-anstruken än det man oftast tänker på – och SVARTKONST är traditionell ”sling-black”. Jag kan inte välja vilken stil som ska råda på denna kategori riktigt, så båda får hamna i rampljuset. ”Cosmic Terror”, tyskarnas andra platta, kom tidigt på året och har haft massor med tid att sätta sig. Den kommer bli svår att förbise om en vecka när Årsbästalistan ska få sin slutliga form (Nypårsafton vet du – häng på låset!), vilket gäller även ”Black Waves” från Härnösands oneman show SVARTKONST. Gillar man DISSECTION så gillar man detta!

Årets Doom: Det är underbart icke-kommersiellt med tanke på var de kunde ha tagit vägen efter förra plattan, PALLBEARER. ”Forgotten Days” är svårmodig och inte speciellt lätt att ta till sig egentligen, speciellt som bandet i sina ljusare stunder nästan skulle kunna gå som en radiohit. Det betyder att det inte är en skiva för alla, men för oss som nu en gång för alla fallit för jänkarnas mörka svårmod är detta en fin stund. Det är väl den här eller DRACONIAN som sitter längst upp på de flesta doom-troner. Det finns såklart en anledning till det!

Årets Tema: Skador. 2020 har ju varit ett bedrövligt år sett ur ett världshälsoläge, men för egen del har det varit klassiska personskador som varit gisslet. I våras blev jag svårt biten i handen av grannens katt (!) som smugit in och gömt sig under vår säng. Handen svullnade upp rejält och blev infekterad = stelkrampsspruta och grejer. Och en vecka senare snavade jag på lådan när det skulle göras boxjumps och blödde ner hela SATS = stygn och inget bad på hur länge som helst. Men ingen stelkrampsspruta, den hade jag ju nyss fått… Under sensommaren/hösten är det ett knä som är helt kex. Menisken misstänker jag, fast farbror doktorn säger att det inte behövs operation. Men springa, det funkar inte. 2020: gå och lägg dig!

Årets siffror: Som ett resultat av det där med skadorna har löpningen inte alls blivit av som det var tänkt. Hann med 1128 km innan knäet pajade, och tyvärr ska det erkännas att det har blivit en mental grej, så övrigt träning har också blivit lidande. Men det kunde varit värre. På bilden ser du Jaylon Smith, linebacker i Dallas Cowboys. Bredvid honom har du lagets ranking i försvarsstatistiken. Plats 32 alltså, vad gäller hur man försvarar sig mot framförallt springspel. Det finns… 32 lag totalt. Man kan alltså säga att det är så dåligt det kan bli, och eftersom hela offensiva uppställningen har haft värre skador än Rebellängeln denna säsong så kan man kort och gott säga att lagets siffror är helt uppåt väggarna dåliga, något som verkligen lett till dåligt humör under hösten.

Vi pratar om något roligare. Som skivor! Årets siffra ser ut att landa på 117 stycken inköp. Om det nu inte rasslar in och levereras en hel drös i de kommande mellandagarna som ändrar på den saken. 50 av de inköpta pärlorna ska som vanligt få lite extra attention i Årsbästalistan sen!

Årets TV-spel: The Last Of Us Part II. Antar jag, faktum är att det är det enda spelet som gått ens lite hos Rebellängeln detta år. Det har inte blivit spelande alls, helt enkelt för att vare sig tid eller det där brinnande behovet har funnits. Så dte har priioriterats bort. Men de timmar som har spenderats i Ellies apokalyptiska värld har varit fina. Det borde komma en film/TV-serie som tar detta vidare.

Årets Sludge: DEMONIC DEATH JUDGE. OM man nu kan kalla ”The Trail” för sludge, det känns nästan lite tveksamt. En härligt smutsig soppa av banjo/sludge/rock/doom, möjligen? Oavsett, den här skivan har satt sig rejält och är en udda skapelse som sticker ut på ett bra sätt. Den fick avsluta Rebelängeln Tipsar för höstsäsongen, och har du inte lyssnat in dig än så är det dags nu!

Årets Live: Rent krasst kanske vi skulle haft AVATARIUM här, men med tanke på saker och ting måste det bli POWER TRIP och deras överkörning ”Live In seattle 05.28.2018”. Detta Dallasband skulle vara en del av LAMB OF GOD och KREATORs turnépaket som blivit uppskjutet (för alltid?), och som jag besitter plåt till. Tyvärr rycktes bandets sångare Riley Gale bort från oss i augusti, och det gör den här liveupptagningen till extra talande och viktig. Pandemi, för tidig död och mitt i allt en glädje och kärlek till mangelmusik.

Årets Ölprovning: Heavy MetAleprovningen som Rebellängeln fick till med sitt riktiga arbete gick verkligen inte av för hackor! Riktigt kul, och med extra gästinslag från Anders Johansson från TUNGSTEN som drog sköna historier från sitt liv som rockartist, bland annat sådana som inte kom med i boken ”Trumslagarpojken”. Det är en värdig avslutning på detta inlägg, och ett bevis på att man inte ska ge upp eller ställa in – man får tänka annorlunda istället. GOD JUL!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.