Årsbästalistan 2016 – Rebellängelns Topp 50

GOTT NYTT ÅR!

I sedvanlig ordning firar vi genom att avslöja Årsbästalistan, de 50 bästa skivorna som släpptes under det avslutande året, 2016 dem här gången – och spontant måste jag säga att det är ett brett musikår. Det betyder att gruper som IN FLAMES, ALCEST och ENTOMBED A.D med flera stora akter hamnar utanför listan. Däremot kanske jag kan tycka att spetsen inte riktigt är lika vass som exempelvis 2015 eller 2014… utan att det är dåligt. 2016 var ett stabilt musikår, helt enkelt. Som vanligt – nedräkning baklänges, med länkar till eventuella recensioner i texten!

Oväntat många stora släpp i den här första batchen, de som placeras på placering 41-50. En del av dem kanske skulle haft en högre placering, men överlag tycker jag det varit rätt många releaser som jag haft höga förväntningar på, men som inte riktigt nått upp till dem. Det ska dock sägas att alla dessa skivor är bra, förstås!

50) DAWN OF DISEASE och deras ”Worship The Grave” är klassisk döds. De är från Tyskland, men det luktar klassisk svensk Stockholmsdöds rakt av. Har varit Tips det här året också.

49) Årets bästa power metal kommer från SERIOUS BLACK och deras andra platta ”Mirrorworld”. Inget nytt under solen, men det är bra!

48) IN MOURNING levererade med ”Afterglow” ett av de snyggare omslagen för året, och musikaliskt är det snygg, emotionell döds med progressiva förtecken. Ändå har jag högre förväntningar på det här bandet. Det säger en del kanske..

47) ”Sword Songs” är ett av GRAND MAGUS svagare album de senaste decenniet, ändå är det – förstås – bra som attan. I alla fall över tid, för som det framgår i den här recensionen var jag väldigt besviken på skivan när den kom!

46) Att TESTAMENT med ”Brotherhood Of The Snake” inte placeras högre än här lär vara en närmast provocerande överraskning för en del av läsarna…

45) OPETH fortsätter sin egna resa på ”Sorceress”, och av alla skivor som skulle placeras på en lista detta år så är det nog den här som flyttats runt mest. Stundtals briljant, stundtals sövande trist!

44) HIGH FIGHTER debuterar med ”Scars & Crosses”, och det är en skiva som liksom ”lurat till sig” en hel del speltid över året. Ett rent chansköp, men ett som fallit väl ut.

43) RIVAL SONS svänger förstås fortfarande på ”Hollow Bones”, och jag tycker det är ett fall framåt igen. En riktigt bra rockplatta.

42) Jaha, att man placerar VOLBEAT och deras ”Seal The Deal And Let’s Boogie” så pass högt lär man väl få äta upp, men den här skivan har ändå en glädje som jag tilltalas av. Recensionen närmast överraskade mig – plus att jag fick ge utlopp för alla mina fördomar om Danmark.

41) Att ”Jomsviking” med AMON AMARTH skulle placeras sig på Årsbästalistan övertaget var extremt osannolikt ungefär en månad efter release. MIna förväntningar på den här skivan var kolossala, och besvikelsen när den inte levde upp till dessa förväntningar var stor. Och så gick det till slut som det brukar gå, ännu en arbetsseger för bandets melodiska döds(?)metal.

På nästa 10-talsuppräkning ska vi kanske gå en bit utanför det väntade, kan jag tänka. Riktigt bra skivor, även om här finns plattor som jag förväntar mig växer ännu mer med tiden.

40) USURPRESS ”The Regal Tribe” är en värdig uppföljare till ruggigt vassa ”Ordained”. Melodi, tyngd, brutalitet – allt vävs samman till en uppvisning i konsten att spela dödsmetall på det allra bästa av sätt.

39) STILLA är tillbaka med ”Skuggflock”. Den här skivan ska jag verkligen lyssna än mer på, just nu känns det som om jag bara kan konstatera att detta är kanske den mest produktiva och intressantaste black metal-orkestern vi har i Sverige just nu. Årets snyggaste omslag dessutom!

38) GLENN HUGHES släpper solo i år, ”Resonate”. Det låter ungefär som det alltid brukar, det vill säga med ett fläskigt sväng och en känsla för bra låtar. Man får trösta sig med det när alla lovande dunderband tycks dö mer eller mindre i sin linda för mannen/gubben med rösten.

37) DESTRÖYER 666 smiskar faktiskt rejält med arsle på ”Wildfire”. Läckert omslag, läckert låtskriveri som inte alls går hand i hand med de rubriker bandet skapat i övrigt i år. De verkar fan inte kloka, men man kan heller inte bortse från att detta är en kanonskiva.

36) ”Terminal Redux” med VEKTOR är nog den skiva som ger mig mest gnagande känsla av att jag inte gett den tillräckligt med tid för att absorbera. Visst, den recenserades med ett gott betyg, men den känns ändå inte helt mogen ännu för min del. Ska bli spännande att se hur den står sig över tiden.

35) Tung, tyngre, CONAN. ”Revengeance” är så vansinnigt krossande att det liksom tar slut på superlativ! Den här gången ger Liverpoolbandet lite mer plats för fart samtidigt, och resultatet är knäckande tung heavy metal. Bandets bästa skiva så här långt.

34) De är fasen veteraner numera, norska SAHG. ”Memento Mori” är bandets femte fullängdare om jag räknar rätt, och man fortsätter blanda sin grymt sköna blandning av gammal melodiös hårdrock och modernare heavy metal. Jag köper alltid bandets plattor, och blir aldrig besviken.

33) HIGH SPIRITS och deras ”Motivator” är liksom motsatsen till VEKTOR-plattan: den här har inga som helst hemligheter, och är rakt på. Den behöver absolut ingen mer tid att mogna, utan bjuder på glad och bra hårdrock i den lättare skolan.

32) CHTE’ILIST ”Le Dernier Crépescule” ska du kolla in genast om du gillar lite teknisk dödsdoom med läckra detaljer. Med lätthet en av de skivorna som man kan spela oftast utan att trötta på i årets lista, du upptäcker garanterat något nytt varje gång.

31) Det är bara  att erkänna: han kan fan skriva låtar, kar’ln. ABBATH släppte självbetitlat i år, och givetvis innehåller plattan ett helt knippe dunderlåtar som dessutom glider in perfekt i livesetet. Att sången låter som en groda spelar ingen roll, det är såhär det ska låta om man vill höra på svängig black’n’roll.

Nu passerar vi strax halvvägs genom listan, och det betyder att det är svårare och svårare att skilja på skivorna. Många av de här plattorna har jag haft högre upp, flera av dem hade lika gärna kunnat placeras typ 10 placeringar högre – så jämnt är det i år.

30) WITHERSCAPE släppte uppföljaren ”The Northern Sanctuary”, och det blev förstås bra. Som man förstod. Det är en närmast osviklig känsla för låtsnickeri de besitter tillsammans, firma Swanö/Widerberg!

29) Personligen är jag lite överraskad över hur stark ”Atoma” med DARK TRANQUILLITY är. Det är ett band jag hade förpassat i ”trötta och går i gamla hjulspår”-högen, så det är trevligt att få på käften med en så här vital sak.

28) SPIRIT ADRIFT och ”Chained To Oblivion” är sån där vacker doom som kan få en att nästan fälla tårar när det är som bäst. Mästarna heter fortfarande PALLBEARER, men om enmansorkestern SPIRIT ADRIFT fortsätter i de här hjulspåren tar man absolut upp kampen.

27) Med ”Magma” tar franska (numera USA-baserade) GOJIRA definitivt steget ut på den stora scenen. Skivan verkar innebära det absoluta genomslaget för gruppen, och det är väl värt. Detta är kanske inte lika bra som förra given ”Le Enfant Sauvage”, men fortfarande otroligt starkt.

26) GRAVES AT SEA levererar med ”The Curse That Is” en högernäve som torde golva de flesta. Läs mer här, från när skivan var Tips på bloggen!

25) Fan vad glad jag är att jag ”hittade” den här skivan”! LUGNETs själbetitlade debut bjuder på kanske inte på några halsbrytande nyheter eller nydanande genrekorsningar, men det är glad, skitbra klassisk hårdrock. För mig har detta blivit riktig bilåkarmusik i år.

24) Årets bästa sångare? Möjligt. INGLORIOUS självbetitlade debut vilar tungt på Nathan James fantastiska röst, men det räcker ju rätt bra det med. Jag lovar, det har hänt att håren på armarna rest sig rakt upp medan kårar ilat efter ryggraden på mig när han krämar på!

23) RED HOT CHILI PEPPERS kanske inte borde få vara med på listor av undertecknad (partisk!), men ”The Getaway” fick inte det vanliga mottagandet. Besvikelsen var rätt stor initialt, och det är över tid som den här skivan vunnit över mig. Årets arbetsseger!

22) Det är antagligen årets längsta skivtitel, INQUISITION. ”Bloodshed Across The Empyrean Altar Beyond The Celestial Zentith”, men det får du liksom tänka bort. Detta är nämligen vansinnigt driven, snygg och smart black metal som inte liknar något annat, och när du väl satt i dig en låt som Wings Of Anu så lär du aldrig se tillbaka igen.

21) Få kan chefa över en scen som VADERs evige frontman Pjotr ”Peter” Wivczarek. Nya plattan ”The Empire” är ungefär samma sak fast i inspelat format. Riff som hela Bay Area skulle kunna döda för och en ”no bullshit”-attityd medan man trampar gasen i botten från start till mål. Join the Dark Side, säger VADER!

Okej, så är vi inne på ”Topp 20”-listan alltså, de där skivorna som påfallande ofta hamnar som Tips från Rebellängeln vad det lider, och de som nästan lika gärna hade kunnat gå upp bland de allra allra bästa. Det här året är det en salig blandning på placering 11-20, allt från gamla rävar till debuter, från smörsång till klassisk black metal.

20) SUNSTORM med Joe Lynn Turner har med ”Edge Of Tomorrow” gjort den ”smörhårdrocksskiva” som spelats överlägset flest gånger hemma hos mig. Och i bilen. Och i lurar. Den här skivan är lika banal som den ser ut egentligen, men den har riktigt bra låtar och JLT sjunger fortfarande arslet av de flesta i genren. Recenserad på Werock, men det kan du ju läsa för det förstås!

19) Totalt överraskande för min del, men METALLICA återvände med nåt sprakande i handväskan. ”Hardwired… To Self-Destruct” är bandets mest relevanta alster på år och dagar, och även om den faktiskt hade kunnat vara ännu bättre om de skalat bort en del utfyllnad så skojar man inte bort spår som Atlas Rise eller Halo On Fire.

18) ASPHYX manglar okomplicerad dödsmetall, och på ”Incoming Death” gör man det otroligt bra. Det är svängigt, det är tungt, det är doom och död och domedödsdag. För min del så är det här det bästa substitutet som finns för BOLT THROWER just nu!

17) Svenska BOMBUS tar med ”Repeat Until Death” enorma steg framåt. Tidigare har man haft ett smutsigare sound, i sökan efter bättre ord, men i och med den här plattan känns det som om man har klivit ett rejält steg framåt på scenen, hittat sin nisch och lyckats tvätta fram en enklare och mer lättillgänglig låtstruktur på kuppen. Och tjänar på det, det här är en dunderbra platta.

16) PALACE OF THE KING är antagligen ett av de mest spännande rock’n’roll-banden man kan följa för tillfället Andra given ”Valles Marineris” är hästlängder mognare än debuten ”White Bird/Burn The Sky”… och den var ändå bra. Detta är arvtagarna när det gäller ”Led Zeppelinsk rock”, så om det är din kopp te är det bara att spana in.

15) Hemliga black metal duon MURG har något kokande. Andra plattan ”Gudatall” släpptes sent i år, annars är jag övertygad om att den synts på massor av årsbästalistor bland ”de stora” tidningarna och skribenterna. En av årets bästa black metal-skivor förstås, och minst lika bra som debuten ”Varg & Björn”. Inte helt lättlyssnat kanske, så det här är för dig som gillar ruffare musik.

14) För dig som inte gillar din musik speciellt ruff och svårlyssnad finns istället detta. OMNIUM GATHERUM och deras ”Grey Heavens” är lättsmält, svinsnygg modern metal av det snitt som exempelvis IN FLAMES och AMORPHIS stundtals spelar. De här finnarna kan konsten att leverera slingor och refränger man vill sjunga med i!

13) ”Grain Of Soul” är tyska ZODIACs fjärde fullängdare sedan debuten ”A Bit Of Devil” år 2012, men det finns inga som helst tecken på att bandet behöver sakta in – snarare tvärtom. De tycks befinna sig i en kreativ vortex, och detta är antagligen deras bästa och rakaste platta hittills. Årets rock-platta, till och med.

12) MANTAR är ett speciellt band, och givetvis är ”Ode To The Flame” en skiva som därmed inte riktigt liknar något annat. Det är en riktig häxblandning av rock, black metal, sludge, punk och flera delar rebellisk attityd som mixats med en känsla för hur man skriver låtar. Duon har ”bara” trummor och gitarr som instrument, men men vad gör det när resultatet är så här bra?

11) Det är svenska debutanterna HYPERION som med ”Seriphical Euphony” kniper plats 11, och får ses som årets bästa black metal.Man blir lite glad när sådant här dyker upp för att förvalta arv från gamla klassiska ”sling-blackmetal-akter” från vår kalla nord, och gillar du exempelvis DISSECTION så har du en fest framför dig med den här skivan.

Så var vi här då – de översta tio. Creme de la creme. De bästa skivorna i år. Som vanligt blir det lite mer text om vardera skivan, innan vi hyllar årets bästa platta med bild och inklippt Spotifyspelare och hela baletten. Som synes är Topp 10 detta år innehållsrik på lite oväntade alster (i alla fall för mig när året började), det finns flera akter som jag inte hade koll på eller ens hört talas om innan året började. Väldigt kul!

10) KVELERTAK visste man ju förstås vilka de var, och det är för min del väldigt glädjande att bandet fortsätter sin säregna musikaliska resa. Debuten var som bekant en total överkörning av allt och alla, och jag var nog inte ensam om att hylla den delvis på grund av chockeffekten. Det var innan svårt att föreställa sig att en skiva kunde låta på detta sätt och vara så bra – vilket sen gjorde att uppföljaren (”Meir”, passande nog) som bjöd på mer av samma vara föll lite då chockeffekten saknades. Nu är undertecknad och bandet på samma våglängd igen, och ”Nattesferd” innehåller ett helt knippe urstarka låtar, med Nattmesse och Bronsegud (SSQ) som toppar.

9) 2016 har CULT OF LUNA slagit sina påsar ihop med sångerskan Julie Christmas för att prestera ”Mariner”, fem spår fullständigt magnifik sludge. Historiskt sett har mitt förhållande med det här bandet varit av modellen ”av-och-på”, då jag inte alltid klarat av att tillgodogöra mig bandets alster. Exempelvis älskar jag ”Somewhere Along The Highway”, men har ändå inte orkat ta till mig alster som ”Eternal Kingdom” eller ”Vertikal”. Med ”Mariner” träffar de dock mitt i prick för min del, och jag anser nog att detta faktiskt är bandets starkaste stund så här långt. Christmas röst är pricken som saknats över i!

8) Det är faktiskt med viss förvåning jag konstaterar att DEATH ANGEL och deras ”The Evil Divide” flyter upp så högt som till placering 8. Inte för att skivan är svag – tvärtom – utan för att det ingalunda känts självklart under året. Det är först i samband med summering av musikåret, kontemplation över hur skivor spelats samt förnyade kontrollvarv med diverse skivor som det står klart hur ruggigt stark den här plattan är. Den är faktiskt inte bara snygg, den är nog det bästa bandet åstadkommit sen ”omstarten” i modern tid, och det är extra roligt att höra ett band som hållit på så länge men fortfarande utvecklas. Recension här.

7) Duon COBALT släppte detta år en dubbelplatta vid namn ”Slow Forever”, där ena delen hette ”Slow” och den andra delen… just det. ”Forever”. Hela skivan är proppfull av sludge modell rock’n’roll-skitig, och med låtar som inte sällan rör sig mellan 6 och 10 minuter. Och refränger. Herregud, refränger att dö för! ”Slow Forever” är en sån där skiva som man går runt och nynnar på långt efter att den spelat klart, och den gör sig alldeles extra bra i lurar. Spelas med fördel på repeat.

6) Dags för ännu en ny upptäckt för egen del, doom från USA i form av KHEMMIS och deras andra giv ”Hunted”. Vi snackar 5 spår på en skiva som ändå klockar in på dryga 43 minuters speltid, så det är inga små snärtiga schlagersaker de presenterar direkt, Denvergossarna. Och ändå – de har en del gemensamt med schlager. Hitpotentialen. Det här är en skiva med 5 hits på, och trots att låtarna i sig är så pass långa så finns inte en enda död sekund. Dessutom är det inte ofta du hör doom med så pass mycket heavy metal och varierad sång i mixen, det är oftast rent och fint… med lurande mörker och skrik när det som bäst behövs lite svärta. Kan vara årets upptäckt för min del, KHEMMIS!

5) Thrash från Indien? Jag trodde nog att kompisen R2 blivit lite knäpp när han tipsade om KRYPTOS och deras ”Burn Up The Night”, och första spelningen gav väl ett ”…okej… men inte så mycket mer”. Men så hände något. Jag kände mig liksom manad att spela en gång till, sen att köpa plattan – och med året har det här blivit lite av en ”go to record” när jag inte riktigt vetat vad jag varit ute efter. Det här kan nog inte kallas för ren thrash, det är mer som om JUDAS PRIEST modell old school möter IMMORTAL, men det är sjukt bra. Plattan innehåller dessutom no fillers, only killers. Missa detta på egen risk, faktiskt.

4) Upptäckterna duggar tätt, och Brightonbandet KING GOAT golvade mig totalt med sin debut ”Conduit”. Maken till mogen och genomarbetad start på skivkarriären vet jag då rakt av inte när jag såg sist! När den här skivan kom i min ägo så streckspelade jag den flera veckor, och framförallt låten Revenants som har ett sånt där magiskt sug i sig. Som en virvelström som drar in en i lyssnandet, helt enkelt. Det ska bli oerhört spännande att se var bandet tar vägen från det här, såväl live som med en uppföljare.

3) Enligt Close-Up Magazine-skribenternas samlade lista heter årets bästa platta ”Temple Of Phobos” med VANHELGD. Här hamnar den nästan på toppen, och det är ju inte undra på. Bandet är inte okända för dig, de är den svenska (och för all del internationella) lovande framtiden inom dödsmetall, och med denna den fjärde plattan tråkar de ihjäl sin lyssnare. på ett bra sätt, då, även om det kan tyckas märkligt. Det som menas är att man helt enkelt underkastar sig vad som behövs för att låten ska få maximal effekt, och resultatet är bländande i all sin gråhet.

2) Näst högst hamnar ANCIIENTS med sin andra skiva ”Voice Of The Void”, och man kan fråga sig om det finns speciellt många akter som startat sin karriär med två så starka kort som denna och debuten ”Heart Of Oak”? I modern tid känns det faktiskt tveksamt, och egentligen kanske det är det  faktumet att skivan släppts relativt sent på året som håller den från förstaplatsen? Med ytterligare tid att sjunka in i detta alster kommer den så gott som säkert att växa ännu mer, och det är bara att spänna fast sig och hänga med Vancouver-bandet på dess resa mot den absoluta hårdrockstoppen. Det är dit man är på väg, helt klart.

1) KATATONIAs tionde fullängdare (vi räknar inte ”Dethroned & Uncrowned”, tycker jag) heter ”Fall Of hearts”, och dra mig baklänges om jag inte är helt överväldigad över hur stark den är. Den har under året växt och växt och växt, och att jag i vårens recension skrev att den ”satt sig som en förkylning i en gubbtjyv” har inte blivit bättre under sommar, höst eller vinter. Sången är rent av förbluffande bra av Jonas Renkse, och sättet som melankolin breder ut sig samtidigt som bandet levererar pärlor som Serein, Last Song Before The Fall, Serac eller Old Hearts Fall är imponerande. Svenskarnas senaste alster har varit mig övermäktiga, skivor som liksom fallit offer för sin egen ambition – men här träffar man verkligen mitt i prick. Rebellängelns hjärta smälter, och det är med både förvåning och glädje jag konstaterar att ”Fall Of Hearts” med KATATONIA ståtar överst på tronen år 2016!